Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 1

bevisadt, att det var den klädning, hvari hon blef begrafven. — Jo, det är densamma, förklarade marquisen, just densamma. Hon blef begrafven i denna klädning, jag kan aflägga ed derpå. Hon liknade en brud, der hon låg i sin kista. Hon hade ingen onnan hvit sidenklädning så tillskuren vid halsen och med sådana ärmar som dessa. Fråga miss Monk. Hon vet det och skall säga er detsamma. — Iåtom oss ej draga in miss Monk i vår undersökning, mylord, sade Bisset. Jag föredrager att låta miss Monk vara i okunnighet om hvad vi förehafva. Finnes det någon annan, som kan känna igen klädningen? — Lady Chetwynds franska kammarjungfru Fifino. Hon bor i London. Jag har hennes adress. — Mycket bra. Vi skola i sinom tid vädja till mamsell Fifine, förklarade Bisset. Men nu måste vi först och främst fortsätta vår undersökning här. Mylord har på ett afgörande sätt bevisat, att denna klädning tillhörde lady Chetwynd. Mylord tror äfven, att denna klädning är densamma hvari ledy Chetwynd blef begrafven. Ni skall bli uppskakad, mylord, af mitt nästa förslag, men ett ögonblicks eftertanka bör öfvertyga er om, att det är riktigt. Jag önskar i mylords närvaro och i närvaro af er utmärkte gäst mr Tempest öppna lady Chetwynds likkista. Lord Chetvynd spratt tilll. Ett sådant förslag stötte på helgerån. Hans allvarliga ansigte uttryckte en vägran. Upptäcktsresanden såg knappt mindre upprörd och förvånad ut. — Detta är ett högst besynnerligt förslag, mr Bisset, sade Tempest, sedan han något hunnit hemta sig. Hvarföre skulle vi störa den dödas hvila? Jeg kan ej undra öfver, att lord Chetwynd vägrar bifall till er begäran. Jag tror, att jag aldrig förr i mitt lif hört ett så sällsamt förslag. — Men det är också sällsamma omständigheter, hvari