Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 1

Bref från Paris. (orrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 11 februari 1874. Underrättelsen om Miololets död kom icke alldeles oväntad — han hade redan uppnått åldern af sjuttiosex år och hade icke en Guizots eller Thiers jernhelsa — men den har framkallat en smärtsammare sensation och ett allmännare deltagande än man skulle ha väntat här, der allt och alla så snart förgätas. Och Michelet var såsom skrifiställare för länge sedan död. Hans senaste historiska arbeten äro, det måste sägas, allt för underlägsna Franska Revolutionens Historia och långt ifrån sådana som man trodde sig kunna fordra af den eldige och entusiastiske skrittställaron, som en gång var hela den franska ungdomens idol. Redan hela den serie af arbeten öfver ÅKärleken, Qvinnan, Insekten, Hafvet, Berget m. fl., åt hvilka han hade offrat sig under ett par decennier, vitna, oaktadt den delvis bländande stilen och det originella åskådningssättet, att den gamle redan då befann sig på återgång — man skulle ibland vara färdig att säga, gick i barndom: Hvilken skilnad mellan dessa sällsamma utkast och dem han skref på den tiden, då han, prinsessan Clementines lärare i historia och professor vid Collöge de France, gjorde sig, midt uppe i Ludvig Filips bourgeoisie-monarki, till de demokratiska idåernas apostel? Hvem kar kunnat läsa — åtminetone, ack! när man var ung — utan att hänföras, detta mästerverk, der han beskrifver revolutionens gång med skaldens eld och grupperar händelserna med artistens fina blick för skuggor och dagrar. Den historiska sanningen fick väl ej mycket komma till sin rätt, men hvad gjorde det — det var ju revolutionens apotheos man hade framför sig, och i ungdomen voro vi allesammans smått revolutionärer. När man läste om Tnileriernas stormning den blodiga dagen d. 10 augusti, hvilken strålande dager. hade icke mästaren förstått att gjuta öfver hufvudfiguren på taflan, den der mannen af solket, som räddat lifvet på en af det olyckliga schweizergardet och förbinder sig att mottaga honom i sitt hem som en broder — och man glömde att intressera sig för hvad han likasom förvisat till ett hörn af sin målning såsom en obetydlig episod, den förfärliga massakern på de hundratals andra schweizarne, som mördades öfverallt, i trapporna, i salarne, i trädgården, och af hvilka till och med ens hjerta stektes och uppåts af de vilda kannibalerna bland folket. Och när man läste om september-morden, var man icke långt ifrån att betrakta såsom rättvisans skipare eller hämndens onglar banditorna, som i tre dygn vadade i försvarslösa fångars blod, och man var färdig att gråta af rörelse, då man följde den entusiastiska skildfingen af det anfall af känslosullhet, som grep flera af bödlarne, då Cozottes dotter kom och anropade dem om nåd för sin fader eller då fröken de Sombreuil, för att rädda sin, drack nationens välgång i ett glas varm blod. Michelets inflytande på den uppväxande generationen före februdfi-revolutionon var ofantligt, och det var kanske han och Lamartine, som mer än någon annan, medvetet eller omedvetet, förherodde denna katastrof. Det är från denna period, som man har hans stridsböcker Om Folket m. fl. Det gör ett egendomligt intryck att i våra dagar åter genombläddra ett af dessa arbeten. Allting är nu förändradt, både personligheter och förhållanden, hvad som 1846 var en bok är nu blott en pamflett. Såsom menniska var Michelet en af de älskvärdaste och vänligaste i verlden. När han tidtals vig ades före kriget i Paris (sin mesta tid tillbragte han eljest dels i Italien, dels i Hyåres, der han också dog) hade han en gång i veckan litterära mottagningar, der det var tomligen lätt att få tillträde. De, som någon gång haft tillfälle att se den vänlige och liflige gubben i denna krets, skola alltid af honom förvara ett kärt minne. I förra veckan börjades inför appellationsrätten i Seinedepartementet förhandlingarne i en process, som bör blifva, om någon, en cause celbro. Det är arfvingarne efter den 1845 i Holland aflidne urmakaren Naundorff, som göra anspråk på att blifva erkända såsom prinsar och prinsessor af Bourbon, i följd af att bemäldo Naundorff skulle vara Ludvig XVI:s son, den unge olycklige Prinsen, som hölls