Göteborgsposten – 18 februari 1874, sida 1

der kyrkogården Pöre Lachaise. Raset hade ryckt med sig ett antal af de ofvanom belägna grafvarne, och det var dagen efter olyckshändelsen, om man fick tillträde till platsen, en sällsam och hemsk syn att skåda den orediga massan af grus, marmor, likkistfragmenter, menniskoben och halfmultnade menniskolommar i trasorna af sina svepningar. Man fruktade för att hela tunneln skulle salla, så mycket mera som sprickor redan visa sig i hvalfvep, och de nu pågående arbetena åsyfta just att förekomma en sådan händelse. De erbjuda. när man kommer dit ner ett högst eget skådespel och ganska fantastiskt. Det inre af det mörka hvalfvet är upplyst af elektriskt ljus, i hvars sken röra sig af och an ett par hundra arbetare, sysselsatta med att uppsätta stöttor för att hindra ett nytt ras, afrödja marken och bära upp i dagen de spridda lemningarne af grafvarnes gods. En utställning i Industripalatset i ChampsElysåes af gödboskap och liknande produkter har i dessa dagar egt rum, utan att dock ha ådragit sig all den uppmärksamhet man väntat och som den förtjenade. Den öppnades ilördags kl. 12, och just då var det kanske nöjsammast att taga den i betraktande, ehuru anordningarne icke voro alldeles afslutade. Men man hade i stället tillfälle att betrakta huru utställarne sjelfva gåfvo, så att säga, de sista penseldragen åt sina älsklingar, som nu skulle bringa sina ömma vårdare en oförvansklig ära och gyllene pris. Det var helt uppbygsligt att skåda, hvilka omsorger som slösades på de värdiga exemplar af svinslägtet, som här förekommo och som också presenterade sig i ett skick, som skulle ha kommit våra okonstlade naturbarn till bondsvin derhemma att stormgrymta af förvåning. De intvålades, tvättades, kammades, borstades och, jag tror, snötos med, torkades med fina handdukar, insveptes i filtar, och sågo så fina och enutfagra ut der de lågo, att det var lust och glädje deråt. Hela utställningen var för öfrigt, såsom nyss sades, ganska intressant och högeligen pittoresk, ehuru det dröjde en god stund innan man kunde finna sig riktigt till rätta i det förskräckliga oväsen som de tusentals djurens bölande, bräkande, kacklande, grymtande och allt annat möjligt läte åstadkom. Den som bland alla ådrog sig den största uppmärksamheten var ett vidunder till oxe, som vägde 1551 kilogrammer (omkring 194 sv. lispund), höll 7 4 sv. fot i längd och var så hög att en ganska stor karl förmådde blott med möda att lägga handen uppå ryggen. Det fick emellertid icke, till sin egares stora grämelse, första priset. Utställningen af höns och fjäderfä var den rikhaltigaste, som jag haft tillfälle att se. Acklimations-trädgårdens exposition företedde en myckenhet verkligen fenomenala höns, ankor och kalkoner, och det var så mycket roligare att sa dem, som man på samma gång fick se huru gödningen tillgår. Denna går nemligen på mekanisk väg, och en sådan maskin var just uppstäld inom trädgårdens afdelning: — Djuren, som skola matas, placeras i ett slags lådor stälda i periferien af ett mycket stort hjul; framför hvilket sitter en man, mataren, gödaren eller propparen, huru man vill kalla honom, som har bakom sig en reservoir fyld med en sorts hackmat eller färs. En viss qvantitet häraf skjutes in i ett rör genom tryckningen af mannens fot på en pedal. Allteftersom djuren i tur och ordning komma fram till honom, införer ban ändan af röret i näbbet och trycker på samma gång med foten på pedalen, då födan nedstörtas direkt i deras mage. En urtafla visar huru stor qvantitet hvar och en fått i sig. — Det är rent af beundransvärdt.