Göteborgsposten – 14 februari 1874, sida 2

Från Utlandet. Det katolska mötet, som hölls d. 6 d:s i London, var ganska imponerande. Man får oxekligen en föreställning om, i hvilken grad det i Tyskland rådande partiets organer tma på santingen, när de säga, att mötet till det mesta utgjordes af irländare och pöbel. Times, som hvarken kan misstänkas för animositet mot Tyskland eller sympati för ultramontanismen, anmärker tvärtom, att en främling, som öfvervarit de båda mötena, lätt skulle kunnat komma på den tron, att England var katolskt, så stor skilnad rådde mellan dem i afseende på de deltagandes personliga anseende. Orsaken till denna skilnad är den, att det första mötet i St. James-Hall icke representerade det verkliga protestantiska England, under det att det i fredags åtta dagar hållna mötet verkligen representerade de engelska katolikerna, hvilkas bäste män derför också infannit sig. Om man spörjer, hvarför de upplyste engelske protestanterna böllo sig tillbaka vid nämnda tillfälle, så kan man läsa svaret härpå i Times, som yttrar bl. 3.: Furst Bismarck är en så högt ansedd statsman, att det faller sig svårt att ogilla en politik, som han med väl berådt mod sullföljer; men huru många förvända ting, som än kommo fram på det katolskaf mötet, var det likväl obestridligen riktigt, då der yttrades, alt ej en enda menniska i England skulle följa Bismarck i hans uppträdandeBR Vi vilja för öfrigt icke vidare dröja vid mötet, som öppnades med ett godt tal af hertigen af Norfolk, utan blott anmärka, att man gick illa åt Bismarck med den välbekanta solida, engelska djerfheten; för öfrigt skonade talarena icke heller den gamle Russue, hvilken sades gå i barndom, alldenstund han, hvars namn är så nära knutet vid katolikernas emancipation i England, kunnat försvara deras förföljande i Tyskiand. Från oräkneliga ställen på kontinenten och Storbritannien hade, likasom förut till protestantmötet, ingått telegram. I mötets resolutioner uttalas, att de kyrkopolitiska lagarne i Preussen ingripa i samvetssriheten, och att den tyska regeringen gör ett tyranniskt missbruk af makten genom sitt tillvägagående mot katolikerna. Emellertid synes af allt framgå, att vår tid icke är tolltvlämplig för dylika kyrkliga demonstrationsmötens hållande. Man vet nu och känner, att religionen är, eller åtminstone bör vara, hvad Kierkegaard kallade den Enkeltes Sag, i hvilken hvarken stat eller kommun har rätt att blanda sig, då den Enkelte icke öfverträder de moraliska och disciplinära lagar, som samhället uppstält såsom nödvändiga för sitt bestånd. Staten har blott till åliggande att vaka öfver Åden Enkeltes srihet i denna riktning; då ban upphäfver sig till att inkräkta på denna srihet, går han utom sin befogenhet; Vi befara, att staten i Tyskland så gör. Elsas-Lothringena deputerade vid tyska riksdagen hafva anländt till Berlin, och man väntade der, att de skulle ivfinna sig vid sammanträdet redan förliden måndag. Men de underrättads icke om sin ankomst och hafva hittills uteblifvit från sammanträdena. Man antager på goda grunder, att de öfverlägga om ett förslag, som går derpå ut, att