Göteborgsposten – 13 februari 1874, sida 2

Monk, Han har räddat ert lif, efter hvad jag har hört honom säga, och af ren tacksamhet borde ni egaa detta lif åt honom. Lady Chetwynd rodnade. — Mrs Crowl, svarade hon, med en älsklig värdighet, som anstod henne förträffligt, jag vet att era ord äro välmenta, men jag kan ej lyssna till dem. Jag skall aldrig gifta mig. Mr Monk förtjenar en älskande hustru, och ej ens mot honom kan jag vara det. Jag lemnado hang beskydd, emedan jag ej kunde förblifva beroende af henom (och antaga hans frikostiga underhåll, på samma gång jag vägrade att gifva honom den belöning han önskade. Jag kan ej heller nu ställa mig i något beroende af honom. Jag vill sjelf förtjena mitt uppehälle och betala honom hvad han så godhetsfullt lagt ut för mig. Jag skall sannolikt lefva många år. Jag är ung och stark och full af lif. Jag måste förtjona mitt uppehälle och göra besparingar för min ålderdom. — Ni tala om ålderdom! utbrast mrs Crowl. Någonting mera ovanligt kan man väl knappt få höra. Ni är blott aderton år, i blomman af er ungdom. Sådana fantasier äro allt för barnsliga. Men måhända kan mr Monk öfvertala er till att se saken i sitt rätta ljus, då han kommer. — Huru, kommer han hit? — Inom en vecka. Fleck har telegraferat till honom denna morgon. — Han får ej finna mig här, sade den unga marquisinnan i orolig ton. Mrs Crowl, ni är qvinna och kan förstå en qvinnas bjerta. Jag är bunden vid en, som ej är bunden vid mig. Jag skall stiga ner i min graf med fortlefvande kärlek till en man, som snart skall gifta sig med en annan, och då jag älskar honom af hela min själ, kan jag ej vara så trolös mot mig sjelf, att jag lofvar älska Gilbert Monk. Jag älskar ej Gilbert Monk på annat sätt än såsom en syster älekar sin bror, Jag kan ej gifta mig med honom (Forte.)