Göteborgsposten – 13 februari 1874, sida 2

må till någon riksdagens åtgärd föranleda. Blick på pressen. I Jönköpings Dagbl. läses i fråga om dyrtidstillägget: Vi återkomma i dag ånyo till löneförhöjningsoch dyrtistilläggsfrågorna, emedan, säsom vi i vårt förra nummer omnämnde, statsutskottet nyligen fattat sitt beslut i det senare ämnet, nemligen att föreslå riksdagen beviljande at ett dyrtidstillägg för nästkommande år med 20 4 å alla löner under 5000 kronor samt högst 1000 kr. för alla löner derutösver. Dyrtidstillägget för innevarande år har alldeles strukits. För vår del hafva vi aldrig synnerligen tilltalats af den kongl. propositionen i ämnet, hvilken föreslagit 30 y:s sörhöjning inom alla tjenstegrader och genom hvilken i sjelfva verket löneförbättringens fördelar egentligen skulle tillkomma de högst lönade och följaktligen minst behöfvande bland statens funktionärer. Men samma olägenhet återfinna vi nn i utskottets förslag, enligt hvilket de lägsta, sämst tillgodosedda tjensterna skulle komma att affärdas med en verklig spottstyfver, under det att de högre och bättre betalda skulle erhålla en rätt ansenlig förbättring i sina vilkor. Under diskussionen angående statsregleringspropositionen tramkastade hr A. Rundbäck i förbigående ett förslag, att procenttalet skulle modereras efter lönernas olika belopp, så att de lägst aflönade tjonsterna erhölle (50 :8 och den motsatta extromen endast 1212 :s förhöjning. Då riksdagen i allmänhet tyckes vara benägen att behjerta de sämst aflönade tjenstemännens sorgliga lott, borde ett dylikt förelag kunna påräkna betydliga sympatier. Det är väl sannt, att de olika sysslornas åligganden äro mer eller mindre svåra och maktpåliggande, och att de derför i allmänhet med rätta måste betinga olika löner; men detta skäl aynes oss böra något träda i skuggan, när det som nu är fråga om att bereda tjenstemännen en mera tillfällig lättnad på grund af inträdda förändringar i prisförhällanden och penningvärden och man troligen blott med yttersta möda skall kunna förmå rikadagen att lemna ett knappt tillskuret bidrag att förverkliga detta mål. Det blir då mindre hufvudsaken att tillse, att alla hierarkiska gradationer enligt gammal tradition strängt helighållas, än att det beviljade beloppet kommer att göra största möjliga gagn utan att billighetens !tordringar i nämnvärd grad kränkas, och ur en sådan eynpurkt blifver alltid det nu anförda förslaget mera tillfredsställande än det, vid hvilket statsutskottets pluralitet stannat. En i det närmaste enahanda princip synes också hafva gjort sig gällande vid bestämmandet af den löneförhöjning, som K. M:t föreslagit åt rikets elementarlärare. Alla samtliga lönegraderna lära, enligt detta förslag, skola tilldelas ett lika löneförhöjningsbelopp eller 500 kronor. Detta blir för den lägsta adjunktslönen 50 46, men för de högre adjunktsoch lektorslönerna ett betydligt anspråkslösare procenttal. Utan tvifvel skulle den inom detta område så välbehöfliga regleringen i betydlig mån förfela sitt ändamål, om statsutekottets princip dervid finge råda, då på detta sätt den lägsta adjunktslönen, som knappast motsvarar det belopp en af våra skickligare fabriksarbetare nu för tiden förtjonar, blott komme att höjas med två hundra kronor, under det att de mycket bättre aflönade högre lönegraderna utginge ur regleringen ökade med ett flerdubbelt belopp. Hvad beträffar att dyrtidstillägget, enligt statsutskottets förslag, ej bör under detta år utgå, hafva vi redan för några dagar sedan uttalat den öfvertygelsen, att en sådan anordning knappast kan anses rätt och billig. Innevarande år kommer tvifvelsutan att tyngre än något af de föregående trycka på embotsmännens ekonomiska förhållanden, och hvarför då förvägra den lättnad, som regeringen skyndat att föreslå? Man svarar, att formella skäl omöjliggöra denna utväg. Statsregleringen för året är en gång skedd och kan ej ändras. Hvar och en inser, att detta är de obotfärdiges förhinder, och om vi ej finna en nedsättning i det procenttal af lönerna K. M:t föreslagit såsom dyrtidstillägg mindre anmärkningsvärd, måste vi dock anse dyrtidstilläggets uppskjutande till nästkommande år såsom i hög grad klandervärdt, nästan hjertlöst. Snar bjelp är dubbel hjelp, heter det, och de sofismer, med hvilka man undanskjuter denna brännande fråga, kontrastera på ett underligt sätt med den ifver, med hvilken man pockar på framläggandet af detaljförslag om grundskatternas och indelningsverkets afskaffande. Man tyckes i det afseendet icke kunna komma fort nog, under det man med heroisk kallblodighet bereder sig att lugnt betrakta, hur tusentals af statens tjenare ännu ett år få fortsätta kampen med svårigheter, hvilka dagligen och stundligen låta sig förnimma. Vi begagna här äfven tillfället att fram