Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 2

och detta utan tvifvel med rätta — utgått från den åsigten, att när några öfverskott uppstodo, borde de användas till temporära ändamål, samt för den skull bland annat föreslagit en mängd af behofvet påkallade nybyggnader, att utföras med det för närvarande befintliga öfverskottet 16,000,000. Skattelindringar blefve fördenskull ingalunda omöjliga för framtiden, liksom ock talaren sjelf hade haft den glädjen att förut kunna föreslå och få genomförda några rätt betydliga sådana. Säkerligen bade man dock, vid tal om skattelindringar, grundskattefrågan i sigte; men man borde betänka att en reform, hur god och tidsenlig den än i sig sjelf måtte vara, måste försvåras och fördröjas, öm man beginge en orättvisa mot sådana klasser, som grundskattefrågan icke gälde. Sålunda förlorade man dessas medverkan och understöd i sitt sträfvande för reformen, hvaremot man genom tillmötesgående skulle bibehålla deras välvilja samt förebygga en splittring af den enbet och samverkan, som är så nödig för genomförandet af äfven de mest berättigades reform, Hr 4. Rundbäck fann det ifrågasatta afslaget å K. M:ts framställning vara orättvist ej blott mot embetsmännen, — hvilkas löner för tjugo år sedan blefvo reglerade efter då befintliga förhållanden och sålunda, om äfven tillräckliga då, icke voro det numera, — utan äfven ur statsrättslig synpunkt, enär ju det vore otvifvelaktigt, att embetsmännens arbete vore ett nödvändigt sådant och ej till för embetsmännens utan för statens skull. Illa vore det, enligt talarens åsigt, om statsutskottet vid behandling af förevarande motion skulle följa en grundsats sådan som den, hvilken funnes uttalad i det senare alternativet i densamma. Ty de lägst aflönade embetsmännen vore just minst i behof af förhöjning, enär de till största delen utgjordes af unga, ogifta personer. Emellertid ansåg talaren icke en tillökning af 30 procent öfver hufvud vara ändamålsenlig utan ville för sin del rekommendera en graderad skala i likhet med den, som är föreslagen för elementarläreverkslärare. Grefve Posse fäste sig till en början vid finansministerns firande, att man ej genom ett afslag af dyrtidstillägget borde från sig aflägsna dem, hvilkas understöd man ej eljest kunde påräkna i fråga om grundskattereformens genomtörande. En sådan tanke förtjenade, enligt talarens åsigt, föga afseende. Talaren ville ej nu ingå i en pröfning af hufvudfrågan, något som blefve tids nog att göra efter dess utredning af statsutskottet, men han kunde ej lemna oanmärkt en omständighet, som af den ärade hr finansminansministern blifvit framhållen såsom ett det mest bevekliga skål för riksdagen att nu bifalla lönetillökningarne. Finansministern hade nemligen sagt, att man kunde gåra detta, utan att skatterna behöfde ökas. Må vara, men detta hade ej heller behöft ske, om man ock begärt tio gånger mer, ty man kunde då, liksom ock nu af regeringen vore föreslaget, hjelpa sig fram med lån, så långt krediten räckte. Här vore nu af regeringen i fråga satt att upplåna ett belopp af ej mindre än omkring 30 millioner, och detta efter ett år, då, såsom med rätta blifvit framstäldt, statsfinanserna voro de bästa och fördelaktigeste de på länge, om ens någonsin, varit. Men regeringen har lyckats utfinna sätt till de rikliga inkomsternas användande ända till sista öret. Detta vore ingalunda klokt, ty för det första kunna andra och sämre tider komma, och för det andra behöfde man till genomförande af de stora och vidtomfattande beskattningsreformer, som man föresatt sig, betydliga medel. Man måste derför spara och sålunda redan på förhand afklippa en invändning, som eljest, när skattreformerna på allvar komma i fråga, torde göras — en invändning så lydande: Ja, utan tvifvel hafven I rätt i principen; både grundskatter och indelningsverk böra afskaffas, men dertill fordras betydligt med pengar och vi ega inga sädana. Finansministerns anmärkningar rörande jernvågstrafiksoch tullmedlen voro ganska riktiga, men deremot kunde man icke påstå, att vare sig tullmedlen eller bränvinsbränningsmedlen, på hvilka dock största delen af förhöjningen i inkomstberäkningen komme, ej vore beroende af konjunkturerna — ten detta hade hr finansministern också sjelf eränt. Finansministern erhöll nu åter ordet för att bemöta den föregående talaren, som tycktes anse vigtigast, att man ej skulle låna till jernvägsbyggnader utan dertill använda öfverskotten i stället att med dem tillgodose andra angelägna ändamål. En sådan uppfattning kunde talaren ej biträda. Han ansåg det äfven obestridligt, att ej ett enda öre blifvit i fråga satt att upplånas till andra ändamål, än jernvägsbyggnadernå, och för ingen del till de löpande utgifterna. Kunde månne statsutskottets ordförande påstå något annat? Hr C. A. Larsson betygade finansministern sin erkänsla för den humanitet, hvarmed han i denna fråga uppträdt. Annorlunda hade han sjelf minsann för några dagar sedan blifvit tilltvålad af en herre till sjös. Tal lofvade ock derför, att i de anmärkningar, han ansåg sig uppfordrad framställa mot finansministerns anförande, iakttaga humanitetens fordringar. an erinrade, till belysning af hvad som kan i en framtid inträffa, om händelserna vid 1856 års riksdag, då man, efter att hafva beviljat det dryga dyrtidstillägget, icke hann åtskiljas innan man var nödsakad att upplåna 12 miliioner till industriens hjelp. En reaktion i penningställningen kunde äfven nu inträffa, och i den händelsen undrade talaren, om ej finansministern skulle tacka Gud, om han hade några millioner i behåll. I afseende å de beräknade förhöjningarne i trafikinkomsterna anmärktes, att trafiken visserligen vore god och vinstgifvande, men sannolikt vore dock den tillökning E banmil, som af finansministern beräknats, för hög, och man borde bl. a. taga i betraktande, att en stor del af materielen inom kort vore sörsliten och mäste förnyas. Skogarna renderade äfven ganska betydligt, men inkomsterna deraf uppslukades till stor del af utgifterna för skogsvärdenMan hade talat om grundskatterna och talaren erinrade sig, huru man i afseende å dessa påstätt, att jordegarne fordrade så stora eftergifter. Det hade dock endast ifrägasatts en ärlig minskning af 180,000 kronor, d. v. 8 ej så mycket en gång, att det förslår till löneförhöjning ät ett enda departements tjenstemän. Finansministern hade framhållit att dyrtidstilllägget för löpande året, utgörande 3,000,000, representerade en utgift, som i framtiden ej skulle återkomma, men det vore just farhågan, att dessa dyrtidstillägg skola öfvergå till permanenta förhöjningar, som förestafvade motståndet mot desamma. Talaren förundrade sig emellertid icke öfver, att det begärda dyrtidstillägget uppginge till så stort belopp — regeringen bade ju nästan trugat samtlige embetsmän att inkomma med begäran om löneförbättring. Kom nn? hade de sagt. här finnes medel i öfver