Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 2

och steg ur i fullkomlig säkerhet på London-bridge-stationen. Morgonen var långt framskriden och majdagen solklar. Bernice drog ner siv dubbla grå slöja öfver ansigtet, tog sin lilla kappsäck och gaf tecken åt en droskkusk samt steg upp i hans droska. Hon tillsade honom att köra till ÅVictoriå-Road, Kentish Town och lutade sig tillbaka mot de nötta vagnsdynorna under färden tillbaka till den aflägsna förstaden. Droskan stannade slutligen framför mrs Sharps hus, och Bernice steg ur. Hennes ringning besvarades af den tjensteflicka, som förut passat upp henne. Bernice helsade på flickan vänligt och ville gå vidare och uppför trapporna; men tjensteflickan som visade sig ovanligt tvär till sitt sätt, hindrade henne derifrån och sade: — Stanna i salongen, miss. Mrs Sharp vill tala med er. Bernice inträdde i den lilla salongen, som äfven denna ljusa majmorgon var kall och mörk. Efter några minuters förlopp hördes tunga stog i förstugan, och Bernice reste sig upp då dörren öppnades och mrs Sharp inträdde i rummet. Värdinnan betraktade sin återkomna hyresgäst med en blick som om denna varit en rymmerska. — Jaså, sade qvinnan med djupt andetag, ni är tillbaka igen, miss Gwynn! Jag väntade ej, att ni skulle åter: komma. — Men hvad har jag gjort? Ni bemöter mig som om jag gjort mig skyldig till något broit. Mrs Sharp mötte blicken från marquisinnans frimodiga bruna ögon. Detta oskyldiga ansigte med dess rena och intagande drag, dess halft högdragna, halft bedjande uttryck vädjade på ett mäktigt sätt till hennes bättre känslor. — Kanhända att jag har orätt, sade qvinnan i mera lugn ton. Men ni måste erkänna, miss, att det såg illa nog ut, att ni så der hemligt amög er bort i går — ni