Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 1

— —— — än humanismen och draga sina rötter från mångfaldige håll. Vi anmärka blott i förbigående såsom ännu ett bevis på faran af dessa historiska konstruktioner, att meddelaren låter sadduceernas sekt, tidigast att finna i 2:dra seklet f. Kr. födelse, vara Fförelöpare till den helleniska bildningen, hvilken dock uppnådde sin höjdpunkt ett par hundrade år förut. Men då meddelaren förebrår oss, att vi med lidelse och förbittring — när skedde detta? — antallit Åen erkänd storhet (Björnson) må vi väl ett ögonblick stanna. Vi göra det icke för att rentvå oss från tillvitelsen, ty vi tro icke att den träffar oss, ej heller för att böja oss inför Björnsons storhet såsom politiker, ty den är långt mera bestridd än verkänd; vi göra det helt enkelt för att uttala vår förvåning öfver meddelarens fruktansvärda — katolicigm. Ty när meddelaren med en vers ur Pindarus anmanar oss tala värdigt om högre andar, Åty då skulder mindre blir — skulle icke den assedde högre anden sjelf nödgas såsom en afskyvärd katolik betrakta den man, för hvilken t. o. m. det att tala värdigt mot auktoriteten måste vara ett brott? ÄÅtt det så synes meddelaren, torde vara orsaken till den skuld, han tillägger oss; ty med tanken på hvad och huru vi skrifvit, förstå vi sannerligen icke, huru vi skolat kunna undvika meddelarens dom, försåvidt vi vågat yttra oss alls. Verkligt stort är föröfrigt, enligt vår mening, intet, som ej bygger sin storhet på hvad som är rätt och sannt. Och den ifrågavarande anden må vara huru hög som helst — han är dock, jemförd med sanningen, alltid liten. i Det har icke roat H. T. att upptaga till vidare granskning vår granskning af H. T:s senaste historiske försök. : En dylik återtjenst kunde deremot Åroat oss desto mera, om vi annars i så allvarsamma saker som dessa kunnat finna något roande i att ae en förnuftig man försvara det oförnuftiga. Vi finna dock signalen till reträtt anslagen i H. T:s tillägg till meddelarens anmärkningar. Vår samtida besinnar först det riskabla i att fälla allmänna domar öfver folk och samhällsklasser; han medger, att man ändå alltid skall kunna uppvisa undabtag och att det vill mycket till för att träffa det rätta; hane forna Ågermaniska folk heta nu nordgermaniska, deras protestantism sättes inom citationstecken och göres liktydig med fallenhet för protester, icke hvad det annars betyder, en vies religiös uppfattning och bekännelse; ur Taciti Åde Germania göres utdrag för att bevisa germanernas företräde , framför romanerna i frihetsoch sjeltständighetskänsla, och slutligen inskränkes den reaktion, som förklaras vara katolsk, till reaktionen i Frankrike, Italien, Spanien och Belgien — d. v. s. till latter katolska länder. Om det nu tillåtes oss, att med anledning af dessa ändrade ställningar göra en eller annan anmärkning, finna vi först det der nordgermaniska antyda att vår samtida påmint sig tillvaron af de millioner germaner i södra, östra och vestra Tyskland, hvilka icke äro protestanter, men ändå i besittning af lika stor politisk frihet som sina protestantiska landsmän. Då deras germaniska lynne ännu efter mer än 300 års betänketid icke förmått drifva dem till protestantism, torde de dock icke kunna vara verkliga germaner, till hvilkas lynnel protestantismen skulle höra, utan böra väl germanerna riktigast delas i nord-germaner och icke-germaner. De icke-germanska germanerna äro då de, som tillböra katolska tron. Vidare torde böra anmärkas, att då Tacitus skref sin ädla tendensskrift de Germania, några romanska tolk ännu icke funnos, Hvad han talar om germanerna gäller lika mycket stammarne vester som öster om Rben. Vår samtida anser emellertid en blandning, som senare genom folkvandringarne i vissa länder uppstod, och efter hvilken så småningom de romaniske folken bildades, hafva så tillgått, att Åde romanisls folken blifvit uppblandade af sermanickt-götiska grundämnen. Man harhittills lärt ungesär motsatsen, lärt, att de germanisktgötiska stammarne i vissa länder uppblandats med romerska och keltiska grundämnen, och vi för vår del tro detta uttryckssätt vara riktigare. Men härmed må nu vara huru som helst. Hufvudsaken är att Åuppblandningen medgifves. Nåväl — desse romaniske folk ha nu genom sin uppblandning väl fått en smula frihetskänsla de också, men icke just mycket. Deras oupphörliga experimenter med parlamentariek sjelfstyrelse, började med revolutioner och ändade i despoti, bevisa alls icke att