Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 1

Hon lyftade på salldörren och lyssnade. Efter några ögonblick fick hon höra Monk komma emygande på väg tillbaka till den bebodda delen af huset. Och straxt efter honom kom hinduqvinnan, äfven hon återvändande till husets bebodda del i den öfvertygelsen, att den unga marquisinnan ej inträdt i huset utan flytt. Bernice väntade ännu en stund. Derefter smög hon sig ner och utan att gifva sig tid att dölja stegen gick hon tvärsöfver vinden och började stiga ner till de nedre åningarne. Trappsteg efter trappsteg passerade hon utan att möta någon. Till andra våningen kom hon utan fara. Hennes hjerta slog häftigt. Hon vågade knappt fortsätta sitt nedstigande, men å andra sidan vågade hon ej heller dröja qvar i huset. Som en skugga smög hon sig öfver den stora öfre förstugan, och då hon derefter fick höra ett ljud, kröp hon in i en nisch bakom en bronztrubadur i kroppsstorlek. Hon hade knappt på detta sätt hunnit dölja sig, då Gilbert Monks dörr öppnades och lord Chetwynd kom ut samt gick öfver förstugan till sitt eget rum. Hans ädla vackra hufvud var nedböjdt mot bröstet, och han gick med trötta långsamma steg, liksom om han varit nära att digna under en börda. . Oh hvad Bernice längtade till honom! En stark frestelse kom på henne att springa fram till honom och kasta sig till hans bröst, att bedja honom åter gifva sin öfvergifna unga hustru en plats i sitt hjerta. — Han skulle säkert ej förskjuta mig, äfven om jag ej har några anspråk på honom, då jag så öfvergifven och utan vänner komme tillbaka till honom, tänkte hon. Han är så god, så ädelmodig! Nej; en åtminstone måste lida, och den personen måste vara jag! Qväfvande sina biitra snyftningar och gömd i nischen, en skugga bland skuggor, väntade Bernice, till dess Chetwynd gås in i sitt rum, Då, efter ytterligare ett litet