Göteborgsposten – 3 februari 1874, sida 1

Man iakttager ett visst motsatsförhållande emellan hunden och katten; grunddraget i hundens skaplynne är nämligen ärlighet, men i kattens list. Och som i alla djurs lynnen ett af dessa drag bör kunna såsom företrädesvis framstående uppletas, kan man också dela alla djuren i hundar och kattor. Hvalfisken, som helt ärligt rusar rakt in i sillstimmen och slukar så mycket af den han förmår, är således en hund; ormarne, som listigt smyga sig öfver sitt rof, äro deremot kattor. Den ärliga kråkan är en hund, men göken blir katt till följe af det listigare grunddragot i hans lynne. Nu finnas emellertid bland hundarne såväl doggar som taxar, af hvilka det förra slaget har trubbigare nos än det senare; och dessutom finnes det såväl bandhundar som lösa hundar, af hvilka de förre ofta äro svarta, men de senare hvita, de förre mindre rädda för käppen än de senare. Ergo är hvalfisken en svart hund en dogg och en bandhund; men ormen deremot en tax, en lös hund och hvit. Men äfven bland kattorna finnas sådane individer, som i förhållande till de öfrige äro mindre listiga; derför äro somliga kattor hundar o. s. v., 0. 8. v. — Den natursoskare. som på detta sätt ville gå till väga, skulle han icke anses mer fantastisk än tillåtligt? Skulle det vara så säkert, ait man tillerkände honom plats bland folk med förstånd? Men hvad som icke skulle gå an i fråga om djuren, skulle det gå an i fråga om monniskor? Skulle santasteriet der vara visdom, der bevisa högre synpunkter, der vara på sin plats? Att ånyo ingå i någon gracskning af denna fråga tro vi icke bohöfvas. Men då H. T. och någon meddelare mot oss riktat några inkast, hafve vi icke velat undandraga oss att med några ord bemöta dem. Hvad då angår den oss okände meddelarens anmärkningar, så innehålla de rörande sjelfva saken verkligen ingenting annat än hvad vi gerna medgitva vara sannt och rätt. Meoddelaren har nämligen icke insett, att tvistefrågan gäller icke om en eller annan reaktionär rörelse i historien haft frändskap med katolska kyrkan — något, som är ovedorsägligt — icke ens om reaktionen i ett eller annat katolskt land nu för tillfället har det — något, som vi icke bestrida — utan huruvida all reaktion, reaktionen såsom sådan är och måste vara katolsk och om således äfven vi, säsom förklarade reaktionäre, jemväl, nödvändigtvis, måste vara katoliker, hafva katolskt samvete, tro på auktoriteter o. 8. v. Icke heller hafve vi det minsta att invända emot meddelarens anmärkningar rörande första stafvelsen i de tre anförda slagorden reformation, revolution och reaktion, liksom vi finna fallt riktig den tanken, att hvarje ny riktning måste i det förflutna söka något beslägtadt att sluta sig till. Det gläder oss tvärtom, att i denna mening finna meddelaren liktänkande med oss och således ogillande den af H. T. (o:0 7 d. å.) förfäktade åsigt, som stämplar den vesterländska typen såsom endast Åframåtskådande? i motsats till den österländska, som endast skulle skåda tillbaka. Om vi således i hufvudsaken öfverensstämma med meddelaren kunna vi ju mera flygrigt beröra det öfriga, i hvilket vi icke stämma öfverens. Det: rör egentligen den konstruerande delen af uppsatsen. All historisk konstruktion är oss misstänkt och måste vara det, emedan historien är skildringen af ett hf och lifvet låter ej konstruera sig. När meddelaren säger romanernas frihet vara framgången ur humanismen men germanernas ur protestantismen, är detta resultatet af en konstruktion, och omöjligt att historiskt uppvisa. Historikern skall aldrig kanna frånkänna de gormanske, till bekännelsen katolske humanisterna under 16:de seklet en ganska vigtig plats i striden för den politiska fribet, vissa af de germanske folken vid den tiden ullkämpade sig, och ännu mindre torde man kunna blunda för den omedelbara och kraftiga inveri kan, den väckelse, det bistånd de germaniske folkens frihetssträfvanden under senare tider erhållit just från det (romaniska) franska folkets af humanismen påskyndade strider för friheten. Deremot lär det icke hafva sig så lätt att uppvisa protestantismen såsom moder till folkens politiska frihet på annat sätt, än att den genom att verka för sina bekännares allmännare upplysning och på insigt grundade vördnad för auktoriteten (laglydnad) gjort det möjligt för dem både att tillvinna sig erkännande såsom politiskt myndige och att bevara den etällning de sålunda erbållit. Lika litet torde det gå för sig, att blott ur humanismen härleda den frihet, som vunnits af de romaniske folken; deras frihetesträfvanden äro äldre