Göteborgsposten – 30 januari 1874, sida 1

snart sagdt ej annat än en klippa bland Atlantens vilda böljor, en enslig fläck, som till och med för största delen af Skotlands befolkning är okänd — en fläck som, afskuren från den stora verlden, är en liten sällsam verld för sig. Befolkningen består af råa fiskare och fogelfängare. Det fanns blott en bildad familj på ön, prestens. Han hette David Gwellan och var bördig från Wales. Han var en man med lugnt lynne, fridfull själ och storartadt ädel karakter. Han trodde det vara en skyldighet af honom att afstå från alla det civiliserade lifvets beqvämligheter och behag för att leda och undervisa dessa råa öbor, och han lydde sin pligtkänsla. Hen var en martyr, och mertyrkronan har han fått. Chetwynd hade svårt för att beherrska sin rörelse. Polismannen tog ej sin blick från lordens ansigte, annars skulle han hafva märkt, att en stark sinnesrörelse äfven aispeglade sig i mr Tempests anletsdrag. Marquisen återtog: — Mr Gwellan drunknade för en tid sedan tillika med sin hustru på en resa från St. Kilda till Glasgow i en fiskarbåt. Jag kan ej ännu utan djup rörelse tänka på deras sorgliga öde. Mrs Gvwellan var en väl uppfostrad dame af god familj, en ädel, mild och förfinad qvinna, lika sjelfförsekande som mannen och älskade honom så högt, att en ödemark med honom skulle ha varit ett parodis för henne. De hade upptagit och gjort till sin egen dottor en flicka af hemlighetsfull härkomst, en flicka som de kallade Bernice Gwellan. Då jag första gången såg Bervice, för nära två år sedan, var hon omkring sexton år gammal — nära sjutton tror jeg verkligen att hon var — och lika olik sina fosterföräldrar som örnungen är olik dufvan. — ÄHuru såg bon ut, mylord? frågade Tempest ifrigt och med en röst som darrade af rörelse. Ack, det var bårdt att från en annans läppar höra historien om sin egen dotter, som han, då hon var ett