Göteborgsposten – 30 januari 1874, sida 1

Göteborg den 30 januari 1574, Det är allmänt bekant, hvilken förändring i Bohusläns näringeförhållanden inträdde, då sillen år 1808 upphörde att gå till vid våra kuster och då sillfisket, vår skärgårds förut så rikligen lönande näringsfång, icke längre erbjöd tillfälle till en både af affärsmannen och fiskaren förut med temlig visshet påräknelig vivst. Det var naturligt, att denna ledsamma händelse skulle ådraga sig så väl vederbörande myndigheters som ock votenskapsmännens synnerliga uppmärksamhet. På grund af undersökningar, som på 1830-talet verkställdes af prof. Nilsson, trodde man sig då kunna antaga, att det beklagliga förhållandet blifvit framkalladt deraf, att man vid sillfiskets bedrifvande begagnat sig af s. k. vadar med fina maskor. Man föreslog då, att sillvadarna skulle inköpas på statens bekostnad: fiskarbefolkningen skulle sedan tvingas att begagna garn och nät. Vadarna äro nemligen ett slags not — icke ett nät — med så fina maskor, att sillen ej kan fastna emellan dessa och genom sin tyngd draga noten ned till botten. År 1852 utkom derefter vår fiskeristadga. Här förbjöds genom:S 22 sillfiske med not och vad öfver 40 famnars längd och 4 famnars djup och med mindre maskor än en qvadrattums. Härigenom skulle all sillfångst med not blifva alldeles omöjlig, ty sillen är ej så stor, att den stänges inne i en not med stora maskor. Antingen går ban ut eller fastnar ban i maskorna, och i båda fallen är noten obrukbar. Men 8 22 kom aldrig till någon tillämpning, ty man hade glömt att förbjuda användandet af vadar för fångst af skarpsill och tillåtit deras begagnande för sgotångst. När vederbörande kommo för att konfiskera vadarna, drogo fiskarne alltid för skarpsill eller agn, och hvarje domare i orten godkände inkastet, så ock Göta Hofrätt och Högsta Domstolen. Det blef så att säga häfd på, att 58 22 ej skulle tillämpas på sillfångsten. Baron Uggla var den, som på den tiden hade närmaste tillsyn öfver siskeriorna här i länet. Han gjorde oupphörligt påminnelser derom, att paragrafon måtte tillämpas, men fann icke lämpligt att sjelf tillämpa den. Och så blef det dervid, att de gamla vadarna forfarande begagnades. Detta kunde dock endast fortfara till en tid. Man tillämpade ännu ioke i länet andra skyddslagar vid fisket än den för hummer. Men år 1860 tillskapades sådana lagar för lax, och så år efter annat för andra fiskslag, och då ayntes det omöjligt att i en af siskeristadgans vigtigasto paragrafer hafva qvar ett stadgande, som ej kunde tillämpas: denna omständighet skulle ju ingifva förakt för alla fisklagar och lägga hinder ivägen för all ordnings införande på detta område. Landshöfdingembetst uppdrog då åt intendenten G. v. Jhlen att afgifva en framställning i ämnet. Denne uttryckte då, hvad han trodde sig hafva erfarit, nemligen att den sill, som här förekom nu, ej kunde förstöras genom fiske med vad, och att, då denna redekap finge begagnas vid fångst af skarpsill och agn, hvarigenom det i fråga varande stadgandet kunde kriggås, detsamma borde helt och hållet borttagas. Kon:s bofhde ingick så 1870 till regeringen med skrifvelse i ämnet och stödde sig i denna sin hemställan på påståenden af hr v. Yhlen och en norsk vetenskapsman d:r A. Boeck: alt den fullvuxna sill, som nu fångas i Bohuslän är en vårlekando sillsort, som leker från mars månad till och med maj, då den gamla sillen — den sill som fångades före 1808 — var en löstlekande, som lekte i oktober och november ; och att den 8. k. loddsill, som stundom fångas, aldrig leker i våra skärgårdar, utan är en ung omogen sill, som om vintern här visar sig — dock icke årligen men stundom i stora massor — som endast kan fångas i finmaskad skarpsillvad och som måste betraktas som en boandrinrsill, den der icke är född, ej heller leker hos oss; hvarföre, om denna loddsill helt och hållet skonades, dock icke något större fiske likt det gamla vore att påräkna. Då nu lagparagrasen sjelf innebar anledning till kringgående, så hemställde kon:s befhde, att K. M. skulle för Bohuslän meddela dispens från densamma, helst som skarpsillfisket nu fått en mycket större betydelse och genom anjovis-beredningen blifvit af så stor snart sagdt ej annat än en klippt