Göteborgsposten – 30 januari 1874, sida 1

— — vigt, att det för 1870 kunde värderas till 200,000 rdr. K. vetenskapsakademien hördes nu först öfver denna framställning och svarade, att som frågan om loddsill, skarpsill m. m. icke vore nöjaktigt utredd, så afstyrkte den för sin del ändringen i 8 22, men medgaf, att saken var förtjent af vidare undersökning, och förordade anslag till en sådan, hvilken borde omfatta alla sillförhållandena kring Sverges kuster. Akademien höll ru, såsom -förr en gång (1847), på den meningen, att sillen förstördes genom bruket af vadar, och påstod, att förbudet mot sillvadarna var det enda medlet att skydda tillvaron af sjelfva djurarten-(l) Intendenten H. Widegren instämde med k. vetenskapsakademien uti att underkänna hrr v. Yhlens och Boecks antaganden och påstod, att dessa herrar ingalunda gjort några fiskeriförsök utan endast förlitat sig på fiskarbefolkningens uppgifter och de otillräckliga observationer en hvar varit i tillfälle att göra. Han fasthöll äfven, likasom akademien, att sillvadarne äro skadliga, och påstod utan att derför kunna anföra bevis, att sillfisket 1808 förstördes genom de notar som användes. Emellertid kunde hr W. icke i detta eitt utlåtande vidhålla de stränga yrkanden han 1869 framställt i ett sitt arbete ÅNågra ord om sillfske, utan föreslog, att man, för att göra skarpsillfisket rätt och ekydda loddsillen, borde tillåta, att sill fiskades med redskap och på tid, som baron Uggla år 1862 föreslagit, d. v. s med maskor i noten af qvadratverktum, och med förbehåll att fisket inställdes från 1 mars till och med siste maj. Kommerskollegium fick äfven yttra sig i denna fråga och upptog då alla de förra anförandena om sillvadernas skadlighet som sina egna, dock med någon förändring, af hvad baron Uggla föreslagit, så att måttet vid maskorna i noten skulle blitva 1, decimaltum i stället för 13 verktum och att vadsiske skulle förbjudas under 7 månader på året. Kommerskollegii utlåtande blef helt och hållet lagdt till grund för K. M:ts nådiga svar på kon:s befhdes ansökan, och sålunda blef det förut fritt tillåtna skarpsillfisket i sjelfva verket nu helt och hållet förbjudet. Detta är gången af en frågas behandling, som nu här i skärgården blifvit så brännande, att det gäller, om hundratals redliga menniskor skola beröfvas det tillfälle till uppehälle för sig sjelfva och sina närmaste, som hittills utan inskränkning stått dem till buds, Det är för densammas bedömande dessntom, enligt vårt förmenande, egentligen tvenne omständigheter att lägga märke till. Undersökningar hafva på ort och ställe verkställts af personer, som otvifvelaktigt varit derför de mest lämplige, och dessa undersökningar hafva ledt derhän, att man bör anse det minst sagdt mycket tvifvelaktigt, om det nu drifna skarpoch loddsillfleket kan hafva det ringaste inflytande derpå att den sill, som före 1808 siskades, icke kan ågå till. Den andra omständigheten är den, att fortfarande undersökningar pågå rörande dessa frågor, undersökningar som Vetenskapsakademien, då hon synbarligen icke är säker på sin sak, sjelf förordat. Dessa undereökningar verketällas för närvarande af en yngre akademiek lärare, som ännu icke om dem lemnat något utlåtande; och, när detta utlåtande kommer, är det, så vidt vi nu kunna döma, icke att antaga, att detsamma kommer att blifva något stöd för de hypotheser, som hos de lärda herrarne deruppe i hufvudstaden mött så villigt öra. Och dock skulle man kunna vänta, att förordningen på den bestämda tiden skulle kunna komma att tillämpas? Vi tillåta oss att betvifla, att så skall ske. De petitioner, som här ifrån trakten ingått till K. M. — och af hvilka en del i detta blad blifvit återgifna — hafva väl åtminstone så pass tydligt framställt förhållandena, sådana de äro och så som förordningen hotar attomgestalta dem, att det väl är att hoppas, att med förordningens tillämpning tills vidare kommer att anstå. SR