Göteborgsposten – 29 januari 1874, sida 1

A mi ( FR F 71 — — —— )ygga en landsväg, som leder från Kristiania ill Bergen. Staden Stavanger verkar för anläggandet ff en jernbane derifrån öfver Jaederen till Egersund, en sträcka af 6—7 mil, beräknad att skola kosta en million spdr, deraf 174:del antages kunna åvägabringas genom kommuners och enskildas bidrag. Jederen är Norges största slättbygd, 5 ill 6 qvadratmil i utsträckning, ett trädlöst, blåsigt, hittills till största delen oodladt stycke mark, som emellertid innehåller så förträfflig jord, att ensamt deteamma skulle kunna skaffa brödföda åt hela Norge. Det som väeentligen hindrat dess uppodling, är det rika sillfisket, som i öfver 60 år skänkt innevånarne genom ett par månaders arbete på hafvet under midvintern så stor inkomst, att ingen tänkt på den rikedom, som åkerbruket kunnat indringa. Under de senare åren, då sillfisket upphört, gör Jederens uppodling numera raska iramsteg. Men vilkoret är, att der planteras skog, för att skydda jorden mot vestanvindens sönderslitande af växtligheten och emot flygsanå. På flera ställen äro redan åetadkomna präktiga skogsplanteringar. En jernbana skulle göra underverk här, hvarest kommunikationsväsendet hittills befunnit sig i yttersta förfall. Borrningarne efter stenkol ha på flera ställen å Jederen visat ett gynsamt resultat. Slutligen har i denna vecka inbjudning utgått till att teckna aktier i en jernvägsanläggning genom grefskapen från Drammen till Laurvig, en sträcka af 9 till 10 mil, hvilken beräknas skola kosta omkring 11 mill. spdr. Alla dessa banor äro smalspåriga, undantagandes Smaalehnsbanan till Sverige. Då grefskapsbanan och Jederensbanan utgöra början af en kustbana genom alla städerna från Kristiania till Stavanger, är det icke osannolikt, att storthingat kommer att gifva efter för opinionens påtryckning och bevilja anslag till densamma redan vid detta storthing. Alla tidningar äro fulla af beräkningar, polemik om liniernas riktning, rekommendationer och ledande artiklar, och i denna tid ha samtalen om nya jernbanor så godt som fullkomligt utestängt intresset för alla andra saker. De 111 storthingsmännen börja nu att samla sig här i staden från alla landets delar, enär thinget har sitt första sammanträde om måndag. Då fullmaktorna blifvit granskade, skall storthingets högtidliga öppnande försiggå ett par dagar derefter af H. M:t Konung Oscar, som, efter hvad det säges, tillika med sin gemål, anländer från Stockholm en af de första dagarne i februari månad. Det kan icke nekas, att detta storthing sammanträder under långt gynsammare auspicier än det, som stått före de nya valene förrättande. Så väl Sverdrup som Jaabzek alluderade oupphörligt i sina tal på dessa val, som Jaabeek antog skulle komma att utesluta embetsmannaklassen och intelligenspartiets kandidater, och som Sverdrup hoppades skola leda till den Stangska ministörens fall och parlamentarismens införande. Men tvärtom har det skett ett omslag ij opinionen, och det ser ut som om vi nu, likasom för 10 eller 15 år sedan, då Jaabeek ännu icke börjat sin verksamhet, skulle få i storthinget ett starkt dominerande framstegsparti, som skall låta politiken hvila och bufvudsakligen sysselsätta sig med kommunikationsväsendets ntveckling och upphjelpandet af våra stora naturliga välståndskällor. Bland frågor, som skola behandlas på detta thing, är uppmärksamheten mest riktad på myntfrågan, jernbaneförslaget, dyrtidstillägget åt offentliga funktionärer, frihandel så vidt som möjligt mellan Norge och Sverige samt statsrådsfrågor. Bland dem, hvilka nu begära dyrtidstillägg, märkas, enligt svenaka tidningar, äfven de förenade rikenas diplomater i utlandet. Här i landet är opinionen visst icke emot ett sådant dyrtidstillägg, men obetingadt emot hela diplomatiska kåren och militärväsendet, såsom onyttigt och ej öfverensstämmande med tiden, hvilken kräfver verksamma, nyttiga medborgare, men icke drönare, som förtära deras honung, utan att arbeta derför. Det att representera konungamakten vid hofven i Wien, Berlin, Petersburg, Haag, Paris, m. fl. hufvudstäder är en onyttig befattning, som vi anse snarast möjligt borde ombytas med praktiska, dugliga affärsmän, som konsuler och generalkonsuler på de förnämsta handeleplatserna i verlden, väl aflönade och oberoende män, till verkligt stöd och bjelp för våra affärsmän och sjömän. Man torde nog ha svårt för att kunna uppge någonsomhelst positiv vinet af t. ex. våra ministrars verksamhet i Wien och Berlin, eller de öfrige städer med hvilka vi icke stå i synnerliga affärsförbindelser. Det torde helt säkert kunna ut