Göteborgsposten – 28 januari 1874, sida 1

att vanligt sammansatt statsråd kräfves, enär ämnen förehafvas, som angå båda rikena. Här gälde frågan icke omedelbart ett sådant ämne, utan om ärendet var gemensamt eller ej. Hvarken i riksakten eller annorstädes finnes något uttryckligt stadgande om en sådan preliminär tvistefrågas afgörande. Då det är unionskonungen, sem sammankallsr sammansatt statsråd, torde det derföre ytterst ligga i hans hand att förklara ett ärende gemensamt för båda rikena. Men det torde vara svårt att upplota någon embotsman, som är avsvarig för ett sådant beslut från konungens sida. Här är alltså en tydlig brist i unionens organisation, en brist, som knappast kan afbjelpas utan att ett verkligt unionsstatsråd inrättas. Men så länge ett sådant saknas, får man finna sig i att unionskonungen utan ansvarig rådgifvare utöfvar denna sin medlande verksamhet. Det står honom naturligtvis fritt att dervid tåga sakkunnige mäns råd i anspråk. Det mest konstitutionella förfarandet är väl att välja desse rådgifvare bland de norska eller svenska statsråden. Men något konstitutionelt ansvar kan ej derför sägas gälla för dem i detta fall. Likaså måste det stå i konungens skön att bestämma proportionen emellan de svenske och norske rådgifvarnes antal. Från denna sida sedt, blir ett norskt-svenskt statsråd i Stockholm, sammansatt af tre norske och tre svenske medlemmar och sammankalladt för att biträda konungen vid slitandet af denna fråga, ej ett konstitutionelt statsråd i vanlig mening, underkastadt ansvar enligt de annars gällande bestämmelserna. En konstitutionell natur förvärfvar det ej endast derigenom, att dess förhandlingar tagas till protokollet. De tillkallade statsrådens yttranden äro alltså ej att betrakta såsom strängt otficiella, utan snarare a8som enskilda meddelanden, stälda till den oansvarige unionskonungen. Tvifvel kan derför uppstå, om konstitutionsutskottet verkligen är berättigadt att hemta anledning till anmärkning emot konungens svenska statsråd från hvad de yttrat i egenskap af hans majestäts enskilde rådgifvare i och för en sak, hvars afgörande helt och hållet vidkommer honom ensam. Men i alla händelser bör det vara tämligen klart, att det icke är till de förenade rikeras bästa, som man vill kalla till lif en länge sedan utkämpad strid. För alla unionens vänner vore det derföre en sann tillfredsställelse, om ryktet skulle visa sig vara osant. Om man allvarligt söker efter ämnen till parlamentariska debattor emellan regering och opposition, skall man säkerligen finna dem, som mera löna mödan än -den norska frågan. Hittills har åtm nstone ingen brist i dette afseende förnummits.