Göteborgsposten – 28 januari 1874, sida 1

fråga, som kan så olika svar allt efter olika stark böjelse för misstro till de kontrollerande kraftor, som, utan ständigt hot med lagparagrafer, kunna göra sig gällande i det politiska lifvet. Ty der dessa krafter finnas i nödigt mått, der gör eig ministeransvaret eå att säga af sig sjelst. Der tarfvas ingalunda det mer eller mindre högtidliga skådespelet af en storartad rättegång med riksstyrelsens ledare på de anklagades bänk. Erfarenheten har också ådagalagt denna sanning. I England har sedan århundradets början intet åtal väckts emot någon minister. Hos oss kan väl numera riksrätton anses höra. till de vördnadsvärda konstitutionella fornsakerna. Måhända är det ej alitför djerft att förespå samma öde äfven för den blygsammare Hauptund Statsaction, som R. F.8S 107 gifver vid handen. Men ännu är dock ett stycke väg hädan och dit. Såsom ofvan sades, kunna meningarna vara delade om den nu antydda utvecklingens framtida gång och naturliga rättmätighet. Sannas ryktet, vill man på somliga håll inom kamrarne ej låta grundlagens vapen rosta genom försummadt bruk. Det lär finnas en allvarlig plan att frälsa det åldrande, innan det dör bort ur lifvet, för att endast qvarstå såsom ett historiskt vitnesbörd om 1809 års lagstiftares uppfattning af förhållandet emellan statsmakterna. Ytterligare påstås, att de rådgifvare till svars, det är en j saker, för hvilka regeringen egentligen skall dragas till ansvar, äro dels hennes beteende vid den norska ståthållarfrågans afgörande, dels den nu snart bortglömda lotsfrågann. valet kan ej kallas särdeles lyckligt, hvad dessa frågors allmänna lättfattlighet vidkommor. Men denna omständighet väger förmodligen föga i vågskålen emot den fördel, som kan hemtas deraf, att en och arnan talare i dessa ämnen får tillfsällo att uppträda som svensk godtköpspatriot emot våra. brödraländer. Det kostar på att underkasta sig upposkringar för fosterlandets försvar. Men det är jämförelsevis lätt att med stolta talesätt draga i härnad emot den norska vrångheten och den danska bakalugheten. Huru mycket hellre bör ej en sådan lägenhet begagnas, då det tillika gäller att motarbeta en styrelse, som af många ses med sneda ögon? Vid remissen af statsregleringspropositionen lät lotsfrågan eå till vida höra af sig, att hr Wallenberg förklarade hennes lösning för en förödmjukelse. Grunderna för denna förkastelsedom komma väl i dagen, om och när saken blir föremål för allvarsam debatt. Till dess kan också det uttalade omdömet tryggt lemnas i sitt värde. Dess halt lär nog komma att pröfvas med ledning af de handlingar, som utrikesstatsministern i sitt svar till anmärkaren antydde skola ställas till konstitutionsutskottets förfogande. Om ståthållarsaken åter har ingenting vid riksdagen hittills förekommit; Blir det något at det tillämnade angreppet, kommer det förmodligen att riktas emot de svenska statsrådens förklaring, att de, oaktadt ärendet enlige deras uppfattning vore unionelt, likväl ej ville asstyrka dess afgörande i norskt statsråd. Det kan icke nekas, att detta tillvägagående förefaller något underligt. De svenaka statsråden frånträda icke den uppfattning, som förut har gjort sig gällande inom den svenska regeringen och tydligt uttalades år 1860. Men icke dess mindre vilja de med afseende på nu föreliggande förhållanden, således af praktieka skäl, göra Norge ett medgifvande, som dock från de norska statsrådens sida genast afvisades såsom obehöfligt. En anmärkare kunde således göra de svenske statsrådsmedlemmarne den förebråelsen, att de tillstyrkt, att ett erkändt lagbud måtte vid tillämpningen gifra vika för betänkligheter af icke juridisk natur. Men om man vill se saken från strängt formell synpunkt, finnes dock ännu ett och annat, som tål att tänka på. Statsrådens ifrågavarande yttranden fäldes icke i uteslutande svenskt statsråd, icke i vanligt sammansatt statsråd. Vi känna icke bestämdt, huru vida sammansatt svenskt-norskt eller norskt-svenskt statsråds protokoll alltid pläga öfverlemnas till konstitutionsutskottets granskning. I närvarande fell sammankallades ett norskt svenskt statsråd, icka sammansatt enligt riksaktens 8 5 af hela det norska statsrådet och tre svenske statsrådsmedlemmar, utan bestående af de tre norska statsråden i Stockholm och tre svenska statsråd. Riksakten känner icke en dylik sammansättning, hvilket också påpekades af excellensen Adlercreutz, som dock på grund af denna frågas beskaffenbet ej ansåg ett sådant statsråds sammankallande stå i strid med riksaktens bestämmelser. Det heter nämligen i S. 5, Srem