Göteborgsposten – 27 januari 1874, sida 1

—— sinnesförfattning? Nej, Sylvia, vi skola ej gifta oss förrän på den utsatta tiden. Vi äro nr i maj, och vi skola gifta oss i den tredje veckan af juni. Vi behöfva ej vänta länge, och under tiden kan något inträffa som torde sprida ljus öfver denna sällsamma hemlighet. — Skall ni alltid vara så uteslutande upptagen af minnet af en död person? frågude Sylvia med en plötslig sinnesrörelse och i det hennes ansigte blef blekt af harm. Bernico gaf er till mig, då hon var döende. Jag älskar er, Roy, af hela mitt hjerta. Skall ni alltid förakta denna kärlek. Bernice har aldrig egnat er den passionerade tillgifvenhet, som jag lägger för edra fötter — aldrig. Iagen har någonsin älskat er så, som jag älskar er. Och huradan är min belöning? Det är alltid om henne ni talar med mig. Ni behandlar mig som om jag vore er syster i stället för er trolofvade. Ni — ni har ej kysst mig sedan den qväll då ni kom tillbaka hem — den qväll då ni bad om min hand — och äfven då fick jag. sjelf bedja er om detta ömhetsprof. Jag gifver er allt; ni gifver mig intet. Är detta rätt och billigt? Hon vände sig om på stolen med rodnande ansigte och en liflig glans i sina svarta, nu vidöppna ögon. Lord Chetwynd fattade ett plötsligt medlidande för henne: Det var ju sannt, att hon gaf honom hela sin kärlek, och han egnade henne endast en broders tillgifvenhet. Under inflytandet af detta medlidande närmade han sig henne och tog henne i sina armar. Och just då framsmög en varelse med lätta fotsteg mellan de blommande träden i det stora växtrummet och nalkades dörren till musikrummet, hvarifrån ljudet af röster hördes. Den nykomna var Bernice i sin hvita sidendrägt. Fullkomligt omedveten af att någon kunde finnas i närheten och allraminst den; öfver, hvars: död han ännu var så förtviflad, lutade sig lord Chetwynd med ömhet