Göteborgsposten – 27 januari 1874, sida 1

— — val var mindre lifligt än vid det näst föregående. Då aflemnades i rundt tal 1800 röstsedlar, nu 2100. : Andra kammarens landtmannåparti hade sia första sammankomst i år d. 16 januari, slutande med en förbrödringssexa, vid hvilken en särskild hyllningsskål egnades grefve Arvid Posse, partiets president för dagen: i en institution, der all intelligens är bannlyst och der den fullkomligaste jemlikhet är proklamerad, måste helt naturligt presidentsbefattningen vara ambulatorisk. Till den ofvan antydda hyllningsskålen var obestridligen ingen inom partiet eå berättigad som nämde grefve. Under de åtta månaderna af året tillhör han den finaste societeten, förtär de finaste viner och inandas den finaste aromen; men fyra månader årligen nödgas han såsom medlem af landtmannapartiet traterhisera med: den samhällsklass, som i regeln annars icke får ontrs i hans slott på Charlottenlund; men icke nog dermed, han nödgas ätven i samqväm med detta parti förtära punsch tillagad af starkt förskuren arrak och inandas röken af patriotiska cigarrer å 6 öre stycket, och hela denna penitens och mera dertill, underkastar sig denne man med de flna lefnadavanorna. Är icke han berättigad till hyllning? Det torde för många, som ha sig väl bekant, att ofta nämda partis styrka och håg lutar starkt åt det materiela, förefalla nästan otroligt, att det har sinne för ekaldekonsten och består sig en egen poet; men han qväder också gratis. Till den ofvan nämde hyllningsskålen fogade han nu en sång i elfva verser. I den sista af dessa kom — likasom i alla utskottsbetänkanden — klämmen, uttryckande partists innersta tanke, så lydande: xVi hoppas att falangen, och ung; må Mes nyckeln mari mnimn ung! . När detta utan bråk ett faktum är, då töms af oss strax statens fyllda pung — Nej, de kursiverade orden förekommo der deke, ehuru de der varit på sin rätta plats, äfven de innehållande en praktisk framtidstanke, utan sista raden lyder helt beskedligt: då töms partiets skål mångdubbelt kär. Emellertid kan icke häraf slutas till hvad falangen ernar göra med statens pung, om nyckeln till densamma skulle falla i falangens händer. Någon afskrifning vidtogs väl genast på det inneliggande kapitalet. Fröken Magda v. Dolcke lärer fortfarande anstränga sig för att få uppträda på kungl. teatern i Maria Stuarts roll, utförd på svenska; men den k. teatertyrelsen lärer icke ännu blifvit öfvertygad om, atc det är nämde språk, som den förtjusande konstnärinnan tillegnat sig helt och hållet; det är måhända en missuppfattniog från styrelsens sida, det kan ju helt enkelt bestå i något fel i styrelsens börselorganer, och då fröken v. Doleke af grannlagenhetsskäl hvarken kan tvinga eller ens föreslå styrelsen att vända sig till någon läkare, som gjort örats sjukdomar till sin specialitet, så har den uppfinningstika damen anlitat en annan åtgärd. Hon har vändt sig till en med teaterstyrolsen likstäld auktoritet. Hon har för. någon tid sedan till sig inbjudit — hon logerar på Hotel Rydberg — de af hufvudstadens publicister och litteratörer, som djupast inträngt i den dramatiska konsten, hvilkas hörsel otvitvelaktigt är normal och hvilka skulle bedöma den svenska, som fröken v. Dolcke kan; åstadkomma. Till. den ändan behagade bon för dem recitera Maria Stuarts roll. Huru domslutet utföll, känner jag icke; enhälligt, eller enligt frökens önskan, lärer det dock ej blifvit, ty i inga hufvudstadstidningar af första klassen. har något uttalande sedan varit synligt om fröken v. Dolckes makt öfver vårt språk, hennes talang i öfrigt behöfver icke vitsordas. Endast en liten puff för konstnärinnan blef synlig i Dagens Nyheter, men den betyder så lite och innehöll blott en lös antydan derom; att. fröken. v. Dolcke borde få uppträda som Sigrid den fagra i Bröllopet på Ultåsa. Deri har icke heller någon annan tidning instämt. Jag är dock nästan vise om, att den förtjusande konstnärinnan, som tillika lärer vara ganska energisk, till slut kommer att uppträda, ty k. teatorstyrelsen utgör icke högsta instansen, och då så många sysselsätta sig med språkrensning, så kan det ju vara möjligt att fröken v. D. ätven lyckas deri. Prof. Malmsten befinner sig ej riktigt välmående. Det är nu så med herrar läkare, att de ytterst motvilligt begagna medicin sjelfve; I med sådan förse de destohellre den: öfriga menskligheten, som tager in och tror på medikamenternas kraft, utan att resonera. Prof. Malmsten tror deremot för egen del att en färd till utlandet skall verka bättre på honom län samtlige drogerna på hosapoteket Lejonet;