Göteborgsposten – 22 januari 1874, sida 1

1 VINUUB VER IV F 2444 2—— ö ill stånd äfven en allmänt äskad och efterängtad törbättring. Detta förfaringssätt har nu inom folketinget blifvit fördt till sin ytterlighet. Ett af de lanska bladen skildrar detsamma på följande sätt: Det ena lagförslaget efter det andra kommer fram i tinget; en och annan utanför partiet gör en anmärkning, som någon af mi nistrarne då besvarar; Gert Winther begagnar sin frihet från partiets hämmande band för att låta höra sin herrliga stämma, man går öfver till andra behandlingen, och så föreslår en förenad wensterman nedsättandet af ett utskott, till hvars vänliga omsorg saken kan anförtros. Och så går det dag efier dag: den -förenade wensteru har nedeatt sig till ett monopoliseradt begrafningssällskap, som icke inlåter sig på att bålla liktal ötver de aflidne, men med anmärkningsvärd omvårdnad sörjer för att de blifva jordade med offentlig begrafning. Likbärarne väljer wenstern sjelf, och den enda rolighet, den tillåter sig under denna sorgliga förrättning, består deri, att den just utpekar de individer, som må anses för detta göromål minst qvalificerade. Såsom exempel, huru ogeneradt de vigtigaste frågor härvid behandlas, påpekas, att det stora spörsmålet om revision af armlagen blifvit öfverlemnadt till ett utskott, som var tillsatt för att yttra sig om några förändringar vid officersskolan, och att lagen om räddningsväsendets ordnande öfverlemnats åt ett utskott, som blifvit utsedt för att ytra sig rörande lagen om tillsyn vid ångpannor, allt endast för att verkställa begrafningen. Den store ledaren J. A. Hansen har också sjelf förklarat, att det positiva motståndet må uppgifvas såsom icke till målet ledande; genom ett passivt motstånd vinner man deremot, att regeringen icke får den behöfliga näringen? och derför må dö hungeradöden, om folketinget förblifver eittande. Vi kunna icke, vi upprepa det, här i Sverige tänka oss en partisöndring, som skulle tillåta ett parti, hvars önskningar på förändringar och förbättringar regeringen vid mer än ett tillfälle dock visat sig vilja gå till mötes, att, hufvudsakligen endast derföre, alt det ej sjelf sitter vid styret, systematiskt motarbeta hvarje försök i denna rigtning. Vi hafva väl äfven svårt nog att tänka oss, att duglige och framstående män, som hafva aktning för sig sjelfva, och åtnjuta sina medborgares, icke skulle slutligen förlora tålamodet vid en sådan behandling. Ett rykte går också, att den förenade wenstern skulle hafva för afsigt att mera bokstafligt svälta ihjäl regeringen. Vid behandlingen af finanslagen tänker man kanske mindre på att, såsom förut i programmet angifvits, upptaga de kyrkliga inkomsterna i i budgeten, än att vidtaga vissa besparingar, hvilka regeringen icke kan gå in på. Bland sådana nämnas indragning af konseljpresidentens och sjöministerns löner, emedan den förres befattnivg kunde förenas med hvilken annan ministerpost som helst och den senares med krigsministerns. Man synes sålunda icke bry sig om grundlagens ord: Kongen bestemmer Ministrenes Äntal og Forretningornes Fordeling imellem dem. Regeringen synes sålunda hafva det rätt bekymmersamt, och konnungens rådgifvare må väl känna sig frestade att lemna sina platser, äfven med den öfvertygelse, som de måste hysa, att en regering sammansatt af män ur den förenade venstern skulle blifva till nesa och olycka för landet, och förvissade som de dessutom äro, att konurgen icke anser sig kunna välja sina rådgifvare bland dessa män. Dessa herrar af venstern synas deremot nu lefva glada dagar: de anställa fester, gifva hvarandra hedersgåfvor och hålla till hvaransåra de grannaste tal, just som ett sällskap för inbördes beundran och ömsesidig upphöjelse Lockad af festligheterna har till och med Björnbak kommit till Köpenhamn, och på der senaste stora festen för J. A. Hansen lärel eällskapets dristkucku, hr Zahle, sedan J. A Hansen också fått tale lidt om sig selv till och med fått tillfälle att för de uppslupnvenstergubbarne sjunga sin senaste visa on Kleiner (förmodligen med syfte på justitie ministern), hvarefter sällskapet ansågs moge för att skänka sitt bifall till en skål för so ) I cialistchefen Pio, hvilken skål äfven föreslogs I ehuru den icke af alla de närvarande blef rig tigt väl upptagen. Det enda, som nu synes kunna störa det 1 glada tillfredsställelsen öfver väl uppfyllda re presentantpligter, skulle väl vara, om stäm ningen inom ett förbundet, men aldrig rätt på a I litligt läger, grundtvigianerna, skulle visa si