Göteborgsposten – 22 januari 1874, sida 1

det afseendet förvärfvat, och mrs Gibbons v ser äro hvad jag framför allt begär. — Men jeg är en främling i London, sade Bernice med ett bedjande uttryck i rösten. Jag är mycket trött, min fru, och längtar efter en plats, der jag kan få hvila. Min far var prest och har nyligen. dött. Jag måste sjelf förskaffa mig mitt lifsuppehälle såsom guvernant, och det skulle vara en stor fördel för mig att kunna uppgifva min adress i ett så aktningsvärdt hus som detta. Jag skall betala i förskott. — Jeg föredrager herrar till hyresgäster, sade mrs Sharp, visande tecken till att låta beveka sig. De kunna skaffa sig sina måltider — utom frukost, föratås — utom hus. — Jag vill gerna skoska mig min mat sjelf, min fru. — Nå om ni kan passa upp er sjelf och sjelf koka er mat — ej i mitt kök likväl — och kan betala i förskott och ej har något sällskap och för ett lugnt och stilla lif och ej är ute om qvällarne, så har jag just ingenting emot att taga er till hyresgäst, förklarade mrs Skarp. Men en sak faller af sig sjelf: då era penningar äro slut, måste ni helt beskedligt begifva er i väg utan att invända ett ord. Jag behöfver ej understödja fattiga hyresgäster eller taga vård om sjuka. Är det öfverenskommet ? — Ja, sade Bernice, jag går in bärpå. — Då kan ni komma redan denna afton. Ni får köpa er en apritlampa att koka ert kaffo vid. Ert kött kan ni få tillagadt hos pastejbagerskan. Vill ni se på ert rum? — Ja, om ni tillåter, min fru. Jag — jag skulle gerna vilja stanna nu, sade Bernice rodnande. — Verkligen! utbrast mrs Sharp misstänksamt. äro era Baker? — Allt hvad jag har är förvaradt i denna kappsäck, svarade Bernice. Jag är faltig, min fru — — Hm! Jag skulle tro det. Hvar var ni förliden Hvar et, att referen