Göteborgsposten – 21 januari 1874, sida 2

Med denna plan i sinnet gaf hon tecken åt en annan omnibus och inträdde i den. Hon hade nu en lång väg för sig, och under en del deraf hade hon åkdonet för sig sjelf. Men slutligen hann äfven denna omnibus fram till sin gränsstation, och Bernice befenn sig i Kentish Town, Hon vandrade framåt med sin lilla kappsäck i handen. : Iogen tycktes fästa någon uppmärksamhet vid henne. De få menniskor, hvilka hon mötte, syntes vara upptagna af sina egna angelägenheter och egnade knappt en flyktig blick åt den beslöjade unga qvinna, som med så trötta steg rörde sig framåt. — Det är tid för mig att söka få tak öfver hufvudet, tänkte Bernice, i det en obehaglig känsla af hennes öfvergifna belägenhet fattade henne. Jag måste försöka att få rum genast. Det skulle vara rysligt att ej ha en bädd att hvila i till natten. Men saken var ej så lätt, som den syntes. I fönstren hängde ansleg i mängd, förkunnande att husen, till hvilka de hörde, voro att hyra, och det fanns små papperslappar i andra fönster med påskriften ÅRun att hyrak; men husen voro till största delen smutsiga och otrosliga, och Bernice drog sig för de söndriga fönsterrutorne och de kippskodda tjensteflickor, som stodo på trapporna. Hon vek af från gata till gata, för hvarje steg kän nande sig allt mer uttröttad, och slutligen stannade hor vid ett hus, bland de otrefligaste hon dittills sett, och frå gade efter rum. Värdinnan — en stor qvinna med uttryckslösa ögon nedhängande kinder och ett utseende i allmänhet tage som gaf tillkänna, att hon ej var främmande för Bacch dyrkan — frågade med hes röst hvad hon kunde framvie för rekommendationer. Då hon hörde, att Bernice ej kund framvisa några sådana alls, vägrade hon att höra vidar och vände henne ryggen med några föraktfulla utlåtanden som framkallade en rodnad ef stolt harm på unga lad; Chetwynds kinder. (Forts.)