Göteborgsposten – 21 januari 1874, sida 2

nnan, om H. T. underrättat sina läsare om, att det, hvarpå H. T. grundade sitt påstående, cke stod i strafflagen utan i Wallensteens illägg, hvilket för öfrigt härvidlag, enl. ins. mening, icke är fullt rigtigt, ty, såsom ins. förut sökt visa, innebålles i 33 beväringsförordningen icke etraffbestämmelse utan en ersättningsbestämmelss. I. T. förklarade d. 12 jan., att H. T. under pröfsingen af de 450 beväringsynglingarnes straffskyldighet begagnat Wallensteens bok. och då vi åberopat boken hafva vi i st. f. att Lupprepa bokens titel nämnt dess hufvudtitel -krigelagarne. Detta menar H. T. är alldeles oskyldigt och har icke kunnat vara vilsedande, enär alla hänvisningarne äro fullkomligt tillförlitliga, hvilket H. T. utomdess kontrollerat. Om hänvisvingarne äro än så tillförlitliga, så blir det vilseledande, om man säger, att de äro lagen, och derpå bygger sina konklusioner, hvilket H. T. gjort, såsom ins. här ofvan sökt visa; och ins. tror sig vara i sin goda rätt, då han säger, att den, som så gör, och icke gör det af misstag, han ljuger. H. T. kallar detta 4en ovärdig beskyllning, som vi väl kunde slunga tillbaka i ansigtet på honom sjelf, derest vi ej kände, att han nog trott sig vara i sin rätt, då han, stödd på F. S., icke der återfunnit de af oss åberopade hänvisningarne. Att slunga en osanning tillbaka i ansigtet på ins. betyder väl att visa, att det varit ins, som ljugit. Det var rätt klokt af H. T. att icke försöka detta, ty återstudsningen kunde blifvit obehaglig. Men ins. vill se till, huruvida sanningen är strängt iakttagen ens uti de senast här ofvan från H. T. citerade orden. Hvad menar H. T. med ede af oas åberopade hänvisningarne? Ins. hänvisar till sitt förut i denna uppsats gjorda citat ur H. T. d. 2 jan. och hemställer, huruvida der finnes åberopadt något annat än strafflagen för krigsmakten; der finnes icke ett ord om hänvisningar. Om man åberopar hänvisningar, bör man säga att de äro hänvisningar och icke lagen. H. T:s påstående, att beväringsynglingarne, när de åtorvändt till hemorten, icke längre tillhöra krigsmakten, är ett misstag, men ins. anser icke nödigt att styrka detta, emedan det har intet inflytande på saken. : Om major Björk sagt beväringsynglingarne, att de genom en klagan öfver domen kunde ådraga sig ytterligare näpst för obefogad klagan mot förman, hvilket ins. icke har någon rätt att betvifla, så tror ins., att ban misstagit sig; men detta har, så vidt ins. vet, icke haft någon påföljd. För öfrigt är ins. fast öfvertygad om, att det icke var sagdt i afeigt att skrämma beväringsyngliogarne från en klagan, hvarat han alliför väl vet, att han ingenting har för sin del att befara. H. T. skritver vidare: -När G. P:s ins:e uppmanar oss att angifva ett bestämdt fall, rörande soldat, som tager sig s. k Åpondpermission, så trodde vi sannerligen ej, att något specielt faktum i denna del behöfver framläggas. Måhända kunna vi dock dermed tjena honom. Nu ljuger H. T. ingen. Ins. har icke ställt en sådan uppmaving till H. T., och hänvisar i detta fall till sin uppsats i G. P. d. 13 januari. Ins. beklagar, att H. T. blott Åmåhända kan uppfylla ins. begäran att styrka sin uppgift i ifrågavarande afseende. Ins, som numera icke håller H. T., fick se dess n:o af d. 12 jan. förr, än det afd, 3, har dels derför och dels derför, att uppsatsen i det förstnämnda hade afseende på ins:s uppsate i G. P. den 13, först asfhandlat detta; låtom oss nu gå till H. T. uppsats den 3 januari. Såsom ins, förut yttrat, är, för bedömande af lagligheten af och sättet för bestraffningen af de 450 beväringsynglingarne, likgiltigt om de fortfarande tillhöra eller icke tillhöra krigemakten, sedan de blifvit hemförlofvade, hvarför ins. icke vill befatta sig med att i den saken gendrifva H. T:s påstående. H. T. söker först visa, att det var olagligt, avt undersöka beväringsynglingarnes förseelse. vid mojorsförhör, och att befälbafvaren ålade dem straffet, menande att detta skulle hafva skett vid krigsrätt. Ins. vill visa mot: satsen: Enl. 8 31 i beväringsförordningen skall beväringsmanskapet sedan det till tjenst blif vit uppbådadt och intill dess detsamma, från mötestill samlingsplatserna-återfördt, derifrår af vederbörande befäl hemförlofvas, vara un derkastadt samma lydnad och skyldigheter, som åligga den öfriga krigsmakten, enligt för. fattningar och krigsartiklar, efter hvilka äfver komma att bestraffas de förbrytelser, som mo dem begås. Ytterligare hafva vi 1 kap. 6 S straff lagen för krigemakten, — hvilken H. T. antinger icke sett eller ock icke velat citera i sam manhang med dess citat af samma kap:s 1 der de uppräknas, hvilka räknas till krigsmär och bland hvilka H. T. ej funnit ett ord on beväringen, —: I de fall, då, enl. särskild: författningar, manskap hörande till allmänn beväringen eller — — —, äro krigslag un derkastade vare å dem, der ej i omförmäld fförfattningar annorlunda sägs, tillämpligt hva om krigsmän i denna lag stadgadt är. Med stöd af dessa båda S påstår ins. att hemmarscherande beväring är infö 1