Göteborgsposten – 13 januari 1874, sida 3

stan att pressen skall smörjas med ett eler annat slags favör, har visserligen till en lel ein naturliga förklaring i det förhållandet, itt i en så stor stad som Paris, der så oåndigt många vexlande intryck i hvarje minut halka förbi ögon och sinnen, det behöfs att oaflåtligt hamra på med en sak i det offent: liga för att allmänhetem skall fästa uppmärksamheten dervid. Men detta hindrar likväl: icke att det bedrifs ofantligt mycket missbruk med denna sak och att pressen blir allt mer och mer korrumperad samt lånar sitt stöd åt eu hel mängd företag af mer oller mindre löslig halt. Emellertid fordrar rättvisan det erkännandet, att här neppeligen förekomma sådana grofva fall af bestiokning som på många andra håll, exempelvis Newyork och Wien. Det händer till och med någon gång, att pressen genom sitt syndikat utöfvar en viss polisoch disciplinmyndighet öfver sina ogna medlemmer. Det väckte sålunda för en tid sedan mycken uppståndelse bland pariserjournalisterna, när inom tyska parlamentet en ledamot af oppositionen formligen förklarade, att en del af det nya kejsardömets hemliga fonder åtgingo till bestickande af vissa franska publicister. Denna beskyllning sålunda offentligen framstäld har föranledt åtskilliga undersökningar, hvilkas resultat dock endast genom börsagor är mig bekant. Enligt dessa skulle tre personer vara komprometterade, af hvilka likväl blott en är född fransman. Denna står i spetsen för en nyligen upprättad korrespondens-agentur; af de begge andra arbeta den ene i den konservativa, den andre i den radikala pressen. Ått ett sådant fall som detta, der det gäller att med vett och vilja arbeta landefienden, som Tyskland i allt fall både är och blir, så länge vår tid räcker, direkte i händerna, är allenastående, kan med visshet sägas — om det ens är sannt. Man kan gerna tilllägga, att penningarne från Tysklands sida äro temligen onödigt bortkastade, ty det finnes tillräckligt många inom den franska pressen, som arbeta i hr von Bismarcks intresse, och detta i allt sitt hjertas oskuld och utan att sjelfva veta deraf eller tro det. Dag efter dag framkommo genom de officiela undersökningarne om det sätt, hvarpå kriget fördes och landet administrerades under septemberregeringens händer, de mest himmelsskriande exempel. Så t. ex. parlamentsrapporten om det läger, som upprättades på Conliefältet enkom för Bretagnerarmån, hvilken sedermera genom misstroende srån Gambettas sida dömdes icke allenast till ovorksamhet men hardt nära på förband invigdes till undergång. Ibland alla dessa sorgliga och ömkliga detaljer förekomma stundom andra, som under mindre bedröfliga allmänna förhållanden skulle vara komiska nog. En sådan är historien om br Leluyer, en infanterikapten som af Gambetta i ett språng hade gjorts till general genom att understlla diktatorn en plan, hvartill jag strax skall komma. — Utom denna upphöjelse hade hr Leluyer äfven blifvit utnämnd till regeringens kommissarie i dep. Cötes du Nord, för att der organisera försvaret efter sin metod. När nu blokaden af Paris upphätdes fick Jules Favre höra den nya kommissarien omtalas, men med någon förvrängning utaf namnet och tog honom för att vara sin gamle fiende, hr LaldyC, densamme med hvilken han hade en ledsam process. Jules Favre skref telegram på telegram för att denne hans farlige vedersakare skulle aflägsnas från ett så vigtigt befäl — och det var kanhända omsorgen härom som hindrade honom från att minnas att Frankrike hade en arm under vapen, general Bourbakis, på hvilken det hade varit skäl att tänka vid de just då afslutade fredspreliminärerna, men hvars 100,000 man istället genom hans oförsvarliga glömska gåfvos till spillo och nödgades. företaga den ryktbara sorgliga reträtten in i Schweiz som föranledde general Bourbakis sjelfmordsförsök. Jag återkommer till hr Leluyers plan. Denna gick ut på att bilda en fullt öfvad soldat på åtta dagar och hvarje sådan genom några timmars specialbehandling göra, om så behöts, en duglig general en chef. — Planen bar här icke blifvit accepterad; men dess upp: hofsman är så fullt och fast ötvertygad om dess hållbarhet att han erbjuder sig göra för söket med hvem som belst. Jag omnämner detta ifall hr Leluyer möjligen skulle kunnz komma till pass hemma i Sverige. Hvilker ovärderlig acqvisition skulle han icke vara vic ett försvarssystem, bygdt, såsom många önsk: det, på att gå man ur buse! —— —— Ön Island. ————— —— — ——— — ä— ÖOU E W —