Göteborgsposten – 13 januari 1874, sida 1

— -— förord så frikostigt hyllade expeditionschefen, kan öfvertaga det trägna och ansvarsfulla åliggandet som departementschef; i Då med utgången at detta år det konstindustrilotteri, som Stockholms handtverksförening i flere år fått bedrifva, kommer att upphöra, har förslag väckts inom slöjdföreningen att 1875 åvägabringa en indusfriel konstförening, hvars medlemmar skulle mot en årlig afgift af 10 rdr deltaga i utlottningen af inköpta konstindustriföromäl af högro och lägre värden. Den, som ogillar de här i landet befintliga konstföreningarne och det utlottningssystem, hvarpå de äro grundade, måste äfven ogilla det ofvan nämnde förslaget; men om så icke är förhållandet, om konstföreningarne tolereras så torde eå äfven böra ske i afeeende på industriela konstföreningar. De, som mot en årlig afgift, på en gång erlagd, blifva delegare i en sådan förening tillhöra ganska säkert andra sambällsklasser än de -personer, Bom nu företrädesvis deltagit i industrilotterierna. Det är visserligen möjligt, att de, hvilka ingå som delegare i en konstförening, görs det för att uppmuntra konsten, men jag har sjelf sett, med hvilken otålighet lottdragningen afbidas i dylika föreningar, så att-äfven der framträder vinstbegäret ganska äskädligt. För öfrigt är det ja möjligt, att många bemedlade personer finnas, hvilka hellre ingå som delegare i en industriel konstförening, än i en konstförening utan industriens anlitande. Det ofördelaktigaste vore om konstföreningarne skulle i sin verksamhet hämmas genom de industriela konstföreningarnes uppkomst; men då visar sig, att de, som öfvergå trån de förra till de senare icke egentligen haft till syftemål att uppmuntra konsten, utan åtrått vinsten. Det bar framhållits nästån som en seger i rättvisans tjenst, att en häradsnämnd i Kalmar län öfverröstat domaren. Sådana kalamiteter äro visst icke så ovanliga, men ytterst ovanligt är, att nämndens beslut är lagligt och beatåndande. I det nu antydda fallet resulterade nämndens åtgörande dertill, att den anklagade bar fått sitta 16 dygn längre häktad än han bort och att nämnden ställes under åtal med den säkra påäföljden att blifva bötsäld. De, som ingen könnedom ega om, huru det går till, då nämndemän väljas, föreställa sig att dessa rätteledamöter äro de klokaste, ertarnaste och respektablaste! bland allmogen. Sådana finnas visserligen, men de öfverrösta aldrig domaren derföre, att de ganska: väl veta, att han är lagfaren, ioko de, och man kan nästan som en allmängiltig regel uppställs, att, när en domare öfverröstas af nämnden, så står bakom den senare Åen Abekat, hvilken, sedan han ställt till oredan, drager sig tillbaka och lemnar gubbarne i sticket. Ingen här i landet beflutlig jornväg har beredt staten en så lätt sörvärtvad inkomst som den ännu obefintliga Nynäs-banan. En koncession å denna bana förverkades med den påföljd, att det boleg, bestående-af ryska undersäter, som till säkerhet för banans utförande deponerat 100,000 rär, gick miste om 25, ooo rdr, hvilka tillföllo svenska statskassan. Derefter erhöllo två andre ryska undersåter, titulär-rådet Pochitonoff och löjtnant Lonckachewitsch öfverlätelse på en ny koncession för Nynäs jernvägsoch RNordenropeiska Transitaktiebolaget. Arbetet å jernvägen skulle, enligt föreskriften i den kungliga koncessionen, vara påbörjadt före: 1872 års utgång, och en vacker dag i september månad afgick härifrån en ångbåt med några personer tillhöranda ryska legationen, det blifvande bolagets representanter, landshöfding. Stråle och andra porsoner, som intresserade sig för utförandet af den sista länken i den transitled, som för öfrigt redan är fullbordad mellan Petersburg och Göteborg. ÄÅngbåäton styrde kosan ut i Saltsjön, in i Nynäsviken och lade till; der en stor hamnbyggnad framdeles skall anläggas. Sällekapet gick i land och under löjtnant H. Sandebergs ledning uppgräfdes några spadtag jord i den supponerado baasträckningen — och så var arbetet på banan formelt påbörjadt. Derefter intogs en god middag, skålar druckos och tal böllos för det vackra företaget, som året derpå skulle med all kraft bedrifvas. Men icke heller under året 1873 kunde något verkligt bolag konstitueras, följaktligen ej heller några arbeten på banan företagas: banan skulle dock för trafiken vara öppnad före 1874 års utgång. De båda här ofvan uppgifna ryska undersåterna ingingo derföre mot elutet af förlidet år med underd. ansöken om förlängd tid för bolagets konstituerande. Jernvägstrafikstyrolsen blef hörd och upplyste, att sedan koncessionen -beviljate, å transit-srakten å statens jernvägar hade traflkkostnaderna så ökats, att dan frartnadsättning sam haviliata halagat.