Göteborgsposten – 13 januari 1874, sida 1

bakom den öppna dörren till Sylvias badrum. Jag hade varit i mina gamla rum för att få se en skymt af Roy och hade tagit en schal, som jag förr ofta begagnade, och svepte den omkring mig. Då jag passerade dörren till Sylvias badrum, sprang den förskräckliga gamla qvinnan på mig ljudlöst som en panter och ryckte schalen från mina axlar. Jag kom undan, och hon behöll schalen, förmodar jag, som bevis på att jag ej var ett spöke utan en lefvande varelse. — Jag har alltid vetat, att hon är ett hår af hin onde, mumlade Monk. Hon är. den enda mnnniskei verlden jag är rädd för. Och hon har således löst gåtan! Oh, Bernice, ni skulle ha stannat på Mavr Castle. Ni har kastat er in bland en mängd nya och rysliga faror. Jag hyser nu tusen farhågor. Huru träffade hon på er i qvällå — Jag hade tröttnat vid att ständigt uppehålla mig på den kalla vinden, sade Bernice, och jag fick en oemotståndlig längtan efter frisk luft och en promenad. utom hus. Under fjorton dagar har jag knappt haft någon kropps: rörelse, jag som är van vid långa promenader på klipporna vid hafvet, vid frisk luft och solsken. Och denna qväll frestade det vackra månskenet mer än jag kunde motstå, Jag tog på mig denna hvita klädning såsom ett försigtighetsmått, ifall jag skulle blifva sedd. Då jag har den på mig, tager man; mig ju för en vålnad. Jag fästade upp den långa kjolen och tog på mig min svarta kappa samt smög mig ner för de mindre torntrapporna utan att bli sedd af någon, derom är jag säker. Jag gick in i parken, ty jag visste att der var jag minst utsatt för att bli sedd, emedan der vanligtvis ej finnes en enda menniska vid denna tid på dygnet. Då jag passera öfver stora alln, fick jag se Roy, min man, ooh jag, stannade liksom fastfrollad. Äfven han stannade. Och då jag flydde, följde han mig. Jag sprang in på en mera trång och mera tätt beskugged stig och hukade mig ner der, till dess Roy passerat förbi. men då han gått förbi och jag tänkte fortsätta, sprang