Göteborgsposten – 13 januari 1874, sida 1

kammaren i ledigbeten efter afl. häradshöfd. Carln. Jag har icke förmärkt, att de ännu sysselsätta sig synnerligt med den tanken på hvem de skola rösta, utan tåligt afbida hvem tidningarne skola föreslå. Vid senaste riksdagsmannavalet uppställde Dagbladet, Aftonbladet och Dagligt Allehanda samma dag kommendörkapten Lindmark som kandidat; de voro således på förhand om honom eniga; men nu synes icke samma enighet råda beträffande den blifvande valkandidaten. Aftombladet har redan i onsdags varmt rekommenderat prof. Nordenskiöld; men hvarken Dagbladet eller Dagligt Allehanda ha ännu då detta skrifves presenterat sin kandidat för allmänheten, hvaraf den slutsatsen möjligen kan dragas, att de icke ställa upp hr Nordenskiöld, utan bida tiden, för att erfara hvem eller hvilka man talar om vi större eller mindre enskilda kretsar, som det heter. Då hr Nordenskiöld på hösten 1869 valdes till riksdagsman för legislaturperioden 1870—72, var han de radikalas kandidat, på hvilka hans radikala åsigter mera inverkade än hans ställning som vetenskapsman. Vid 1870 års riksdag debuterade han såsom nihilist, d. v. 8. han tillhörde en liten grupp, som fått i sitt hufvud, att staten icke vidare borde befatta sig med byggandet af stambanor, och derföre vägrade han äfven anslag till norra stambanans forteättande. Att det var en mycket enfaldig uppfattning, tyckte dock riksdagen, och nihilisterna ändrade efter hand signaler, en af de mest framstående, hr Gumeelius, så fullständigt, att han vid 1873 års riksdag varmt förordade Köping-Hultjernvägens inköpande för statens räkning, hvilket var det mest förståndiga, men minst nihilistiska, som hr G. gjort såsom riksdagsman. Med landtmannapartiet hade dock ej hr Norden skiöld något att skaffa, utom då äfven det idhade radikalism, hvilket naturligtvis sällan inträffade. Mon jag föreställer mig likväl såsom mera önskvärdt och mera fruktbärande om han sattes i tillfälle att nu fortsätts sin vetenskapliga verksamhet, än om hans tid skulle förnötas i riksdagen. Det är väl troligt, att ungefär samma antal ultra radikala valmän, som nu senast röstade på hr Mankell, skall gifva honom sing röster ätven nu, och med samma resultat; men ändå troligare är, att hr Mankell redan före valet tilldelas af landtmannapartiet någon plate i Andra kammarens kansli, äfven om någon mera hemmastadd i de göromål, som tillhöra platsen, skulle bli förbigången. Med fullkomlig visshet lärer kunna antagas, att talmansplatsorna i båda kamrarne blifva avförtrodda vid instundande riksdag åt samma personer som i fjor. EN Några riksdagsmän ha redan anländt hit, måhända för att i tid observera det politiska barometerståndet. Hr X:s fruktan, att: de af våra landtliga lagstiftare, hvilka äro förtörnade öfver den handske, som hufvudstaden genom sina riksdagsmannaval slungat mot de nyssnämnda, skulle, hufvudstaden till straff, slå upp tält på Ladugårdsgärdet och bo der; har; upphört, sedan han erfarit, att trots den blida väderleken ganska många rum redan uthyrts till riksdagsmän i Andra kammaren. Dessa torde, äfven med iakttagande af den strängaste sparsamhet, få erfara, att det nu är ganska dyrt att bo och lefva här. En af landtmannapartiets stormän har hyrt en magnifik våning på fyra månader för 2000 rdr; men hvem vet — bansks kommer en minister att inrymmas i den när halfva riksdagen gått om? Af Posttidningen har ni sannolikt inhemtat, att, då på gjord anhållan öfversten och chefen för generalstaben frih. H. Raab nyligen entledigades från sin innehafvande befattning såsom expeditionschef vid landtförsvarsdepartomentots kommandoexpedition, tillkännagaf K. M:t eitt välbehag öfver det utmärkta sätt, på hvilket bemälde öfverste fullgjort denna besattningsträgna och ansvarsfulla åligganden. Frih. Raab hade då icke i sallt två år innehaft expeditionschefsbefattningen. Hans företrädare åter, frih. Leyonhufvud, hade i sex år innehaft samma plats, men hans entledigande skedde sans pbrase. Hittills har också ingen expeditionschef erhållit en sådan kompliment som frih, Raab nu. Man måste deraf draga den slutsatsep, att ingen expeditionschef före honom skött sitt kall på ett så utmärkt sätt, eller att ingen departementschef före hr statsrådet Weidenhielm så uppskattat och så tagit i anspråk expeditionschefsrnas arbetsförmåga. Det bör för hr statsrådet kännas ganska tungt att nu vara i saknad at trih. Raabs biträde, när det at sistl. riksdag reqvirerade armåorganisationsförslaget skall fullständigt utarbetas. En tröst för hr statsrådet bör det dock vara, om hang krafter gkulle svika att den vå hans