Göteborgsposten – 5 januari 1874, sida 1

biskopen af Posen och andra prelater rättelivelat betala dessa, hafva utmätningar anstälts, och nu hotas de med en ny lag, som ofördröjligen väntas, hvilken föreskrifver fängelse och afsättning. Det ser nästan ut, som om den prenssiska regeringen vill genom godtyckliga lagar — ty godtyckligt är det, om än ett tillfälligt försvar kan gifvas af en bestämd politisk plan, afeeende statens kraf — helt och hållet, och fortast möjligt, befria sig från den romersk-katolska prelaturen i riket, för att låta den eftersöljas af en ny, national och staten undergifven hierarki. Antagligen i den förhoppning att det lägre presterskapet snart skall finna sig i en sådan sakernas ordning, isynnerhet som ssaten bjuder de sina betydande materiela fördelar. Här möter dock den olägenheten, att de nye biskoparne ej skola erkännas af påfven och således skola komma att sakna vissa traditionela egenskaper, som hittills at katolikerna ansetts nödiga för ett katolskt prestembetes utöfning. Det beror nu derpå, om den tyska katolska befolkningen är nog indifferent att ej bry sig derom, eller om den kan af de tredskande presterna uppröras och fanatiseras. Det hela erinrar ej, ringa om den engelske konungen Henrik II:s och biskop Thomas af Öanterburys kamp. Såsom Henrik II, svär väl Bismarck i våra dagar rvid Guds ögon öfver, att han ej skall få bugt med en ränkfull prest, som t. ex. erkebiskopen af Posen, hvilken isynnerhet är de mäktige i Berlin till förargelse. Det finnes likväl i vår tid föga skäl att tro, det Ledochowski i Posen skall blifva som sin like i Canterbury ett ifrigt dyrkadt helgon. Under förra delen af året tillstälde påfven kejsar Wilhelm ett något egendomligt bref, hvari han protesterade mot de vidtagna åtgärderna mot kyrkan. Han låtsade sig tro, att kejsaren ogillade sin regerings handlingar, och sade, att påfven egde vissa rättigheter att fordra undergifvenhet äfven af protestantiska suveräner. Då tvisten mellan biskoparne och regeringen blifvit riktigt feberhet, skickade kejsaren, dock först efter ett långt dröjsmål, påfven ett värdigt svar, i hvilket den katolska hierarkien i Tyskland anklagades för insubordination. Påfvens gensvar härå har icke blifvit oflentliggjordt, men till dess hållning kan man lätteligen gissa. Denna skriftvexling gör såret oläkligt, ty de intressen, som här stå emot hvarandra, visa sig oförsonliga. Efter ett nytt val, hvilket ökade den majoritet, hvaröfver Bismarck kunde förfoga i proussiska landtdagen, har han emellertid fortgått på sin beträdda väg och föreslagit en lag, hvilken öfverflyttar hela den del af den ecoleciastikt-civila förvaltning, som hittills ålegat presterna i Preussen, likasom förhållandet äfven är hos oss, ifrån presterna och till statens omedelbara tjenstemän. Då detta förslag blir lag, skall äktenskapons giltighet uteslutande bero af den borgerliga ceremoniena eller vigselns uppfyllande (ett blott kyrkligt äktenskap skall ej gälla); och dopet skall icke mera åläggas med tvång, såsom under den nuvarande lagen, hvilken gör dopet i vissa hänseenden till ett vilkor för utöfniogen af borgerliga funktioner. från. Rom har dock tagits derigenom, att en prelat ur den s. k. gammalkatolikernas sekt, hvilken ej medgifver påfvens ofelbarhet, orkänts som biskop af nästan samtliga tyska regeringarne. Biskop Reinkens, prelatens namn, som gör anspråk på apostolisk succession i anledning af en bekräftelse af den jansenistiske erkebiskopen af Utrecht, har, såsom man ock kunde vänta, blifvit vederbörligen belagd med bann af påfven i Rom, och detta i föga presterliga ordalag. Måhända är det afsigten, att denne Reinkens skall förse med nödig apostolisk succession de pya preussiska biskoparne, som regeringen ernar att utan afseende på Rom utse. Erfårenheten skall visa, huruvida ett återVIII:s politik är praktisk i en sådan tid som vår, då sjolfva ordet tvärg i religiösa och kyrkliga frågor är en styggelse. Times säger ock, att man skulle allmänt tvifla på utförbarheten af Bismarcks plan, hvilken för öfrigt änvu är endast ofullständigt uppfattad (om den ens står till sina följder fullständigt klar för den djerfve statsmannen sjelf), så framt man icke hyste så stort förtroende till hans skicklighet och lycka. å Den ollmänt aktade evangeliske pastorn Pressenss i Frankrike, en af öfvertygelse frisinnad man och medlem af nationalförsamlingen, der ban tillhör den moderata venstern, uttalar i Revue des deux Mondes vissa farbågor för gagnet af den preussiska politiken i detta hänseende, och vi återgifva ur hans artikel följande ): s Sedan två år tillbaka är den preussiska regeringen stadd i en allvarsam förveckling med den katolska kyrkan, hvilken räknar nära 14 millioner anbängare i det nya tyska riket. Denna förveckling växer ) En af desse väl disciplinerade insändare, som Handelstidningen stundom kommenderar fram, har i lördagens nummer at blad åter varit synlig. Det är nu icke längre carlistiska sympatier, han anmärker hos 088; han har väl funnit, att den käpphästen ej kan ridas längre. Han behagar nu i stället finna hos oss ultramontana böjelser, och spårar isynnerhet sådana i vår utlavdsafdelving, hvars referent H. T. dock känner, så att hon borde veta af det framfarna, att dylika bör ban minst af allt kunna tillvitas. Den för oss så intresserade ins., hvilken gjort sig besvär att ur en half årgång af G.-P. utleta några uttryck, hvilka vederbörligen omstufvade kunna ställa oss i en önskad dager, torde läsa hr Pressenss artikel i dess helhet (R. d. d. M. för d. 1 maj d. Å.). Den skall visa honom, att det är flere än vi, som ogilla hvarje maktspråk, tvång eller förföljelse i andeliga ting, de må nu komma från stat, kyrka eller gen sörföljis och straffats med böter; då de ej Det bestämdaste steget till en skilsmessa upplifvande af Gustaf Wasas eller en Henrik.