Göteborgsposten – 5 januari 1874, sida 1

med hvarje dag, den har blifvit ett krig till knifven, eller, rättare sagdt, en verklig religiös förföljelse, ty den materiela styrkan finnes blott på den ena sidan. De i Berlin voterade lagarne äro undantagslagar, de utgöra en del af dessa alltför ryktbara stridslagstiftningar (legislations de combat), hvilka vanhedra lagböckerna, der de ega rum. . Våldet är i sjelfva verket aldrig mera afskyvärdt, än då det lånar rättens höga språk och former. I det Preussen inträder på en Sy väg, visar det håg att föra Europa tillbaka till det serxtonde seklets religiösa strider, och det lägger ännu en gång i dagen, att den fulländade vetenskapen och skickligheten kan vid maktens utöfning hafva till följd, att låta den nyare tidens högsinnade civilisation rygga tillbaka. Vi veta mycket väl, hvad man anför som förklarande skäl för den kejserl. regeringens politik; det var alltifrån juli månad 1870 tydligt, att den seger, som ultramontanismen vann i Vaticanska konciliet för äfven sina öfverdrifnaste anspråk, skulle medföra stora faror för den katolska kyrkan och kasta henne i fruktansvärda förvecklingar med de borgerliga makter, som ej nedlagt vapen inför henne. Man kan ej dölja för Big vigten af en sådan utmaning, slungad åt det nutida och kristna samfundet; men en annan sak är, om detta skall svara henne på samma sätt, om staten skall, för att skydda sig mot åen frenetiska makt, som hr de Montalembert kallade Vaticanens idol, göra sig sjelf till en idol och endast bestrida den inkräktande kyrkan det menskliga samvetet, för att likasom hon, men till sin egen fördel, kränka detta. Då skulle det ultramontana konciliet endast hafva lyckats alltför väl; det skulle hafva påtvungit sina motståndare sina ider, och det skulle triumfera äfven under de hugg och slag, som tillfogades henne. Det skulle sannerligen vara ett skönt resultat af denna stora kris, att tå se den protestantiska och lekmanna-staten 132 12 på sitt sätt Syllabus och isynnerhet tillämpa denna syllabus i dess förberskande anda, som är det religiösa tvånget. Se der likväl det, hvarmed vi hotas i den senare hälften af XIX seklet, hvilket likväl tycktes skola förverkliga så många glänsande löften om en allmän frigörelse! Vi tillåta oss icke att här döma öfver dessa den frisinnade andlige skriftställarens farhågor; men vi förstå dem, och de ha sin grund i en måhända icke alldeles oberättigad fruktan, att den iråkade förvecklingen skall leda icke till andlig frihet, utan till religionens bindande under statens tvång, i stället för att tidens anda och den sig mer och mer utvecklande, upplysningen strätvade förut att göra medborgaren fri i kyrkligt hänseende, att stadga den fria kyrkan i den fria staten, såsom Cavour lärde. Denna Cavours stora tanke är desto bättre ännu rättesnöret för Italiens politik, hvilken ej är mindre kraftig till sina verkningar, än den tyska eller bismarckska. Detta lands regering har till exempel under året energiskt skridit framåt i konfiskeringen af de romerska klostren, hvilkas innevånare hon dock förser med lifstidspension. Hon vill ej skapa några martyrer, och man hör numera icke heller derifrån omtalas våldsamma slitningar. Om man får tro den franska tidningen Liberts, som numera ofta begagnas af den italienska diplomatien till språkrör, skall den italienska regeringen äfven hafva genom sitt sändebud i Paris, Nigra, förklarat, att hon visserligen i mycket sympatiserar med reussen, men ej vill följa det på dess inslagna kyrkopolitiska väg. En liknande förklaring har äfven en stor del af de liberale katolikerna i Schweiz, med pater Hyacinthe i spetsen afgifvit. I Schweiz eger och en stark kamp ram mellan det borgerliga samfundet och kyrkan. Tredskande biskopar, hvilka manat till resning mot den borgerliga myndigheten, ha afsats, och nära ett semtital prester, som protesterat häremot, ha måst lemna sina embeten. I der tyska delen af Schweiz synes man dock ställa sig på den preussiska regeringens sida, och sålunda kan i en nära framtid en nationalitotssöndring der uppstå ur den religiösa meningasplittringen. Det nya året skall tvifvelsutan blifva af stor vigt för händelsernas utveckling på detta område. Måtte det bringa frihet och ej otrihet, det är vår uppriktiga bön till Honom, som dock till sist leder de menskliga förkättringarne och striderna till ett godt slut!