Göteborgsposten – 3 januari 1874, sida 1

7 QAWA UUj—— — Bref från Paris. GCorrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 27 december 1873. Hvem kan skrifva ett bref under juldagarne utan att tänka på eller tala om huru julen firas i Norden? Ingenstädes i verlden mer än i Sverige och England vet man att riktigt fira jul såsom en familjefest vid sidan af dess religiösa betydelse, och här i Paris lemnar den isynnerhet i det fallet mycket öfrigt att önska. . Både julaftonen och annandagen äro här vanliga arbetsdagar (kanske denna sistnämnda omständighet kan förmå en viss ster gallofag att komma på blidare tankar om den arbetsamma franska nationen!) och det egentliga firandet at helgen börjar egentligen kl. 12 på julnatten för att då i ett sträck räcka i tjugofyra timmar — eller längre. En ordentlig familj, vare sig af högre eller lägre stånd, underlåter icke gerna att mangrant gå i midnattsmessan julnatten, och om flertalet af ungkarlar i det fallet emanciperar sig, så låta deremot de unga flickorna det sällan komma sig till last. I år var tilloppet till alla kyrkorna aldeles oerhördt och i vissa af dem måste man infinna sig en hel eller half timme före midnatt för att få plats. Detta var isynnerhet fallet i Madeleine, S:t Eustache, S:t Roch och Notre Dame de Lorette, hvarest utomördentligt herrliga musik-messor sörekommo, i hvilka en mängd af Paris förnämligaste musikaliska artister läto höra sig. — Efter messans slut börjar le reveillon, jul-ottekalaset, hvari både små och stora deltaga med icke mindre lust och fröjd än. man gör i lutfiskens och risgrötens agap derhemma. Men lutfisk och sötgröt skulle man här fåfängt söka; om någonting liknande den senare möjligen förekommer, t. ex. under formen af riskaka, så är det alldeles tillfälligtvis; i den äkta och veritabla formen, med mjölk, socker och kanel, är gröt en okänd rätt, och lutfisken är icke allenast okänd utan skulle helt visst anses för en så barbarisk rätt, att ingen ens vågar tala derom. Hvad som deremot nödtvunget hörer till julmaten, är rökad saucisson, hvaraf finnes en mängd olika varieteter, dels kokt eller stekt boudin, ett slags svinblodskorf, hvilken, när den förekommer under formen boudin blanc, uppblandad med ägg-gulor, gåskrås och åtskilliga andra tillsatser, är en verklig delice. Den stora mängden nöjer sig dock med den simplare boudin noir, hvaraf den påpassliga statistiken beräknar att det uppätes för 400,000 francs bara under julnatten, hvilket torde motsvara åtskilliga mil korf. Till julnattens specialiteter höra äfven för alla dem, som så hafva kunna, ostron och gås, och alltsammans nedsköljes, ymnigt det behöfver ej sägas, med hvit drufsaft, ifrån Chåteau-dquems nektar å 20 francs buteljen till det genuina pariservinet för 15 å 20 sous, hemtadt från Argentenils och Suresnes vingårdar. Det är visst ingen nektar och torde ursprungligen af Skaparen vara ämnadt för ättiks-fabrikationen, men det rifver angenämt i svalget på, dem, som äro vana vid absinthen och bittern såsom aptitretaro, och förfelar icke att af en ordinär dosis gifva den ihållande lilla florshufva, hvarpå älskarne af det solida sätta värde. I år likasom i fjor hade Sällskapet för Elsass-Lothringarnes understödjande anordnat en stor julfest för sina skyddslingar uti Elyse-Montmartre, en stor bal-lokal och vinterträdgård i stilen af det bekanta Mabille, men för en tarfligare publik beräknad. Ett helt stort granträd var anskaffadt ifrån Lothringen och jorden, hvari det var planteradt, var kommen ifrån Elsass; julgåfvor både af det nyttiga och angenäma slaget förekommo i stor mängd och öfverflödet på patriotiska sånger och tal var nästan ännu större. Festen var mycket liflig och ganska vacker, men det är icke utan skäl som man anmärker, att densamma, likasom hela föreningen som anordnat den, vill i ett politiskt ändamål exploitera fosterlandskänslan hos de Elsass-Lothringska emigranterna. Det hvimlade af deputerade från venstra sidan i nationalförsamlingen, medborgaren Manuel, som i tiden var medborgaren Jules Simons expeditionschef, hade skrifvit en tillfällighets log, 7 Option, som upplästes af medborgaren Böquelin från Theatre Frangais, och man fick slutligen till lifs ett stycke at medborgaren Siebeckor, Metz, hvilket skulle ha till uppgift att skildra Metaboernas smärta, när de sågo sin fästning falla utan strid. Dessa begge sista ord kommo väl starkt, när man vet att Metz-armen var i alla, fall. den. enda, som verkligen höll stånd emot preussarne och som tillfogade dem några allvarsamma förluster. Metz -armns forna chef, marskalk Bazaine — låtom oss bibehålla denna titel, som nog en dag kommer att bli honom återgifven, och vi kunna ju gerna göra det, eftersom vi icke tala något officielt språk — blef på sjelfva julaftonen afförd till sin bestämmelse-ort för fängelsetiden. De försigtighetsmått, man kan nästan säga den hemlighetsfullhet, hvarme A PA FOS fe IOO 3 VORE 8281 4