Göteborgsposten – 31 december 1874, sida 1

Snart upptäckte hon dock, att hon blott var ett barn under den qvinnas hårda händer, som angripit henne. Ragees muskler voro af stål. Ej ett ögonblick försvagades det hårda tag, hvarmed hon först gripit Bornice, och denna måste slutligen stå stilla samt blickade bakom sig på sin fiende med ett uttryck af djupaste fasa. — — Hvem är det? frågade hon slämtande. — Det är jag — gamla Rageo! hväste den indiska qvinnan i marquisinnans Öron. Bernico gjorde en ytterligare ansträngning för att befria sig, men fåfängt. Hon viskade då: — Hvad vill ni mig? Hvad betyder detta anfall? — Kanske ni tror, att jag ej känner er? sade hinduqvinnan. Det var jag som ryckte schalen från edra axlar den der natten i det stora huset. Jag känner er jag, fortfor hon i det hennes ton blef hotande och hatfull. Jag känner er, mylady. Ni antogs vara död, ni låg på parad i era begrafniogskläder i sex dagar; ni blef begrafven i Chetwynds grafkor, och dock är ni nu vid lif! Det är ni och ingen annan. Det är ni och ej en vålnad. Det är ni i kött och blod, liflig, stark och välmående. Huru kommer det sig, att ni lefver, ni som man sörjde som död? Bernice darrade ännu af förskräckelse. Hon svarade ej. — Tala! skrek hinduqvinnan i det hon skakade henne. Förnekar ni, att ni är marquisinnan af Chetwynd? Bernices ed hindrade henne från att uppgifva sin identitet. Ej ens för gamla Ragee ville hon bekänna sig vara marquisinnan af Chetwynd. — Tala! återupprepade den gamla qvinnan. Tala eller också skall jag släpa er bort till det stora huset och inför mylords ögon. Hinduqvinnan trodde till följe deraf, att Bernice så länge afhållit sig från att gifva sig tillkänna för lord Chetwynd, att hon hade någon bevekelsegrund för att än