Göteborgsposten – 31 december 1874, sida 1

velsen (den af statsutskottet föreslagna) afses. I anledning af detta märkliga uttalande, hvaraf visade sig, att åtminstone hr krigsministern vore benägen för en offervillighet af ganska stora dimensioner äfven på grundsatsernas område, yttrade br Carlön, som straxt efter hr krigsministern fick ordet, att då den ifrågavarande skrifvelsens syfte förnämligast gått ut på grundskatternas successiva afskrifning under en tidrymd af 33 år, hvarefter statsverket skulle alldeles gå miste om den inkomstkälla ordinarie räntan och kronotionden allt dittills utgjort, så är detta uttalande från statsrådsbänken, derest det kan anses uttrycka hela statsrådets mening, för mig en ny anledning att säga, det jag och de, som i denna fråga äro liktänkande med mig, kämpa för en förlorad sak. Derföre återstod för tal. endast att nedlägga sin protest mot det sätt, hvarpå man nu försöker att lösa den svårlösta och allt för länge på dagordningen stående frågan om grundskatterna, ett sätt, som likväl icke skall lyckas, trote den omständigheten, att den nu lefvande generationen ensam skulle draga vinsten af grundskatternas aflyftande —. Af det nu anförda synes, att hr Carlön icke längre höll på det parlamentariska sam ifvot med landtmannapartiet, och jag föreställer mig, att om han än brände sina skepp väl sent, så gjorde han det dock med så stor eclat, att han icke längre vill räknas som den tredje stadsrepresentanten i landtmannaflocken, hvars bevågenhet således väl icke längre kommer honom till del, och hvilken han icke heller vidare bör eftersträfva, om han verkligen önskar blifva återvald. Då vid anstäld votering statsutskottets hemställan bifölls med 128 röster mot 54, hvilka afgifvits för återremiss, ansåg sig landtmannapartiet bafva vunnit en stor seger, ytterligare ökad derigenom att äfven Första kammaren godkände utskottets framställning, likväl endast med tre rösters majoritet (57 mot 54.) Men är då denna seger egentligen så stor, att den ovilkorligt skall leda till det mål, som landtmannapartiet för sig utstakat? Inträdde verkligen, tör att begagna hr Keys ord, försoningens timma med dessa voteringar? Långt derifrån! Det kan visserligen synas ofantligt knipslugt, att sammankoppla de begge skattefrågorna och att göra försvarets ordnande beroende af grundskatternas och indelningsvorkets upphäfvande: det gick nog för sig, att medelst hot, uttaladt både i landtmannapartiets pressorgan och i Andra kammaren, inverka på åtskilliga ledamöter i den Första; men uppenbart är dock att ju mera det af hr krigsministern utlofvade nya armeorganisationsförslaget närmar sig till landtmannapartiets fordringar — och dessa äro ingalunda af omå dimensioner — desto mindre blifva utsigterna nu för att ett sådant förslag godkännes i Första kammaren äfven om åtskilliga der fortfarande skulle reflektera till skafNereduktionens fördelar. Uppgöres åter förslaget så, att det innebär fullgiltiga garantier för ett betryggande försvar — således icke ett försvar på papporet blott — fordrar det stora uppoffringar såsom vederlag för de stora eftergifterna, som påyrkats, föreställer sig verkligen någon, att landtmannapartiet, bvars mest framstående egenskap är att se sig sjelf till godo, då skall godkänna ett sådant förslag? Och noga räknadt med den grundåskådning, som detta parti har, huru mycket intresserar det sig väl för ett försvar i jomförelse med att bli avitt grundskatter och indelningsvesk? Medför utbytet icke en påtaglig materiel vinst, så kommer ganska säkert intet byte till stånd. Oanmärkt bör icke heller lemnas, att fastän hr krigsministerns anförande utgjorde ett stort bevis på hans håg för tillmötesgående. mottogs det ganska kyligt af landtmannapartiet: icke ens frib. Ericson gaf nu tillkänna sin tacksamhet, som då hr krigsministern vid riksdagens början till friherrons fullkomliga belåtenhet yttrade sig. Det är ju möjligt, att man af hr krigsministern hade väntat ändå mera tillmötesgående och att hans yttrande: att det blifvande (armsorganisations-)förslaget måste komma att hvila på lagfast grund; att äfven åt de värnepligtiges vapenöfningar måste gifvas den utsträckning, som i möjligaste mån kommer att motsvara hvad hos andra nationer i detta hänseende visat sig vara tillfredsställande?, och att Låtminstone en vies procent af de värnepligtige måste underkastas en verklig vapenskola, för hvars genomgående en eller annan månads tid icke kan anses tillfredsställandev — det är ju möjligt, säger jag, att de goda landtmännen fingo en aning om att de ätventyrade införas an hanna 122 I Åman Vb KK