Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

af sina kunder såsom julgåfva en silfvervas, hvilken kostat i inköp 3000 rdr; men den kunden, som har kunder i tusental, tager också af den förstnämnde all sin punsch, sin franska konjak, sin arrack, sina likörer och viner — alla vederbörligen förskurna naturligtvis. Det är allmänhaten, som får betalabt — silfvervasen ätven. Stallmästaren O3sn Domirgian, bekant här från den tid då han lyckades vinna insteg, allt för stort till och med, hos Carl XV, bar på ett kuriöst sätt låtit höra af sig här medelst en till justitieombudsmanner stäld klagoskrist, föranledd deraf, att svensk-norske generalkonsuln Bödtker i Alexandria icke velat lemna sitt embetsbiträde för att låta vräka Demirgians frånskilda hustru ur det hotall i Alexandria, som vore honom tillhörigt. Då tillika svenske statsministern för utrikes-ärendena gillat Bögt. kers åtgärd och förständigat honom, att ed Demirgians familjetvister i Egypten icke taga någon befattning, så fordrade nu Demirgian, att justitieombudsmannen skulle förbjelpa henom till hans lagliga rätt, denna grundad derpå, att Demirgian, som var svensk undersåte, eiter uttagen stämning till Danderyds skeppslags tingsrätt å fru Demirgian, som vistades i Egypten och erhållet äktenskapsskillnadsutslag , derefter blifvit från henne genom Upsala domkapitels skiljobref befriad, hvilket dock ej föranledt f. d. fru Demirgian att öfvergifva hotellet i Alexandria och bära mannens namn, hvilket högeligen misshagar honom. Justitieombudsmannen har dock icke med saken ansett sig böra taga någon befattning bland andra skäl derföre, att Demirgian icke företett tingsrättens utslag och icke dermed styrkt om några föreskrifter deri blifvit gjorda rörande delningen af makarnes gemensamma bo, hvilket icke heller vore troligt. Ganska märkligt är, att Demirgian icke uppgifvit om äfven hans hustru erhållit svensk medborgarrätt, och det kan således ifrågasättas, om hon sorterar under svensk domstol i civilmål, fastän hon efter svensk lag eskall följa mannens stånd och vilkor. Om emellertid Demirgian inskränkt sig till försöket att med svenske generalkonsulns i Alexandria biträde delogera f. d. fru Demirgian, så hade det väl gått an, men nu företog han sig derjemte att i skriften till justiteombudsmannen antyda sin afsigt vara, att för de moraliska och pekuniära olägenheter han haft, enär han hindrats ingå ett annat förmånligt parti och ej kunnat ordna sina affärer i Egypten, söka skadesersättning hos utrikesministern och generalkonsuln i Alexandria. Han uppgifver sig hafva här blifvit försatt i cession, hvilket icke är sanningsenligt, och att hans egendom Öfver-Järfva gått under klubban. Den senare uppgiften är icke heller sanningsenlig. Då Demirgian efter Carl XV:s dödsfall vistades i utlandet och icke återvände hit, föllo några af hans fordringsegare på det orådet att på ett något närgånget sätt vilja annektera Ösver-Järfva med dess dyrbara möblemang, och de annonserade det hela till salu, utan bemyndigande af Demirgian; men en af hans bekanta tog då affärerna om hand och uppgjorde hans skulder ackordsvis, så att Domirgian har allt skäl vara belåten. Öförsynt har han dock förfarit, då han i ett vid skriften till justitieombudsmannen bilagdt bref till excellensen Björnstjerna, framkastar hotelser på grund af den ställning han lyckades vinna hos framlidne konungen. Med få ord sagdt, Demirgian synes hafva gjort sig omöjlig att återvända till Sverige och Öfver-Järfva. — De 450 beväringsynglingarne i Vesternorrlands län, som på hemmarschen rymde, måste nu göras till martyrer — att döma af våra radikala tidningars uttalanden. Deras disciplinärförseelse hade icke bort dömas vid majorsförhör emedan då det hölls hade de upphört att vara beväring — heter det nu — dervid dock helt obeeväradt öfverhoppas, ot då de gjorde eig skyldiga till rymnisgen, stodo de under militärlagen. Men detta mannamod, aom de visat genom att rymma fisn befälet, ohuru af detta ollvarligt förmanade alt icke göra sig skyldiga till ett sådant fel, det lycande profvet på pligttrogenhet för medborgerliga skyidigheters verkställande, som visats inom samma län, då 637 beväringsynglingar utoblefvo trån detta års mönstring och vaperöfning, då året näst förut 598 och 1871 äfven 608 beväringsynglingar gjorde sig skyldiga till samma förseelse, bör ju till efterföljd på alla andra orter uppmuntras och prisas af dem isynnerhet, som upptäckt att till Frankrikes förlust af Rhenarmen var discipliven, icke bristen på disciplin, ensamt vållande Huru väl ordnadt skulle icke vårt försvarsvåsende blifva, om det anförtroddes till uppgörelse åt män med så stor ORGNR OR RARE RE