Göteborgsposten – 27 december 1873, sida 1

kostnad — och dermed expedierade han grundskatterna. Indelningsvorket trodde ban änou kunna vara nyttigt för — regeringamakten, såsom ett värn mot den kommunistiska propagandan, som kan komma att hota hela samhället?; men han önskade och hoppades ändå, att utskottes framställning skulle bifallas, och frågan icke ställas på sin yttersta spets. Troligen till förekommande deraf och med tanken fästad på de obotfärdige i Första kammaren, lät talaren de skräckinjagande Skarabeerna titta fram: slumpen — sade talaren — kunde ja under en eller annan period i kamrarne införa flertalet skattemän, hvaraf föga eystem vore att vänta. Till slut ansåg sig tal. särskildt böra använda den parlamentariska massagen på de törhärdade stadsrepresentanterna i kammaren, och så utropade ban: -Må städernas bebyggare inse det omöjliga uti, att stadsintresset i all evighet kan blomstra på landets svaghetssynder och landets mödor! Hr Jöns Pehrsson visade sig äfven vid detta tillfälle öppenbhjertig. Naturligtvis var äfven han med om skattereduktionen, och naturligtvis framhöll äfven han, att om Första kammeren förkastade statsutskottets sramställning, så komme pretentionerna hos dem, som önska förslaget, icke att minskas, utan kanske förökas ; men han förklarade frimodigt, med afseende på det blifvande försvarets organisatior, att vi behöfva en liten stamtrupp, endast så stor som beböfves för den inre ordningons vidmakthållande i händelse af oroligheter, och för öfrigt hoppades han, -att det måtte dröja så länge som möjligt, innan vi behöfva låta dem (våra söner och drängar, hvilka han ej ville låta ligga i garnison) gå ut mot fienden. Denne talare förteg således icke alle, hvad han ville lemna i vederlag för grundskatter och indelningsvork, och det bör just icke strängt klandras, att kan tog till vederlaget så knappt som möjligt. En något underlig ståndpunkt intog br Carl Anders Larsson trån Maspelösa. Han. hade förr varit och är ännu af den åsigten. ratt skattejordsegarne skulle sjelfva betala (aflösa) grundskatterna (och med den kännedom jag eger om östgötarne, så tror jag bestämdt, atv de både vilja och kunna gå in på aflösningen, ty hos dem finnes verkligen ett högsinnadt tänkesätt), men då talaren hade hört sägas, att aflösningsfrågan numera var en öfverrunnen ståndpunkt, så tänkte hr Larsson, com är en praktisk man: icke skall jag motsätta mig afskrifniogen; och så anhöll han i de bevekligaste ordalag, att ingen måtte motsätta sig det lilla skrifvelselörslaget. Det torde blifvit svårt för talaren att ådagalägga, huru detta förslag kunde kallas så litet; men han undvek ock att så göra, och ingen uppmanade honom heller att på den ssken inlåta sig. (Forts.)