Göteborgsposten – 27 december 1873, sida 1

Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 19 december 1873. Längs utmed hela sträckan af boulevarder är det ett hamrande och spikande utan all ända för att få färdiga till i morgon, då nyårsmarknaden öppnas, de små stånden, ett tusen till antalet, bvartill staden Paris under fjorton dagar upplåter plate, den vanliga trafiken till ganska mycket men, men till fromma för älskare at folklifvet och framför allt för säljarne sjelfva. Den behållning, som denna markrad ger åt den lilla parisorhandeln, uppskattas nemligen öfverhufvudtaget till icke mindre än tre millioner, och det lärer behöfvas, säga de, som ha med handeln, både den stora och lilla, att skaffa, ty ännu ha icke affärerna tagit upp sig. Den sociala krisen fortfar. Så säger åtminstone ÅFigaro, och Figaro, han må nu ha rätt eller orätt, är alltid ett troget echo af meningen hos just dem som bilda den specifika pariser-opinionen. I ett och samma nummer, det för i går, begär detta den allmänna opinionens organ återställandet af de otficiela kandidaturerna till nationalrepresentationen och återställandet af de offentliga maskeracdbalerna. Det är detta dubbla rjelpmedel för situationens vådor, som skall görat. Låtom oss moralisera den allmänna rösträtten genom regeringens hjelp, ropar en af de visa på det stora bladets första spalt; låtom oss åter få skåda de glada maskerna på boulevarden, ropar en annan på den tredje. En sabel och en stråke, det är, när allt kommer omkring, hvad mängden af konservativa egentligen anser behöfvas för att rädda samhället. Denna uppfattning, som är alldeles för allmän att ej böra uppmärksammas, skulle nog förtjena att en smula noggrannare examineras, om icke annat såsom ett tidstecken, — men a guoi bon? IIvarken ni, ärade läsare, eller jag lärer kunna åstadkomma någon förändring i tidens riktning, och om verkligen Frankrike, såsom de goda tyska grannarne påstå, befinner sig i en period af fullständig dekadens, säå är det ingenting annat än historiskt logiskt, att förfallet här, såsom öfverallt annorstädes, går uppifrån nedåt. Låtom oss emellertid i det längsta betvifla, att så verkligen är händelsen. Men säkort är i alla fall, att hela denna riktning hos en stor del af de ledande klasserna bildar en föga tillförlitlig motvigt emot radikalismen hos massorna. Dessas radikalism bar genom de sista fyllnadsvalen till nationalförsamlingen fått ett nytt tillfälle att visa sig. En af de nyvalda representanterna, en herre som heter Marcou och som för närvarande sitter i fängelse just för sina angrepp i offentligt tryck emot törsamlingen, måtte i sin nya ställning komma att. spela en egen roll. Ian var nemligen under pariserkommunens dagar en trogen anhängare af denna vackra ivrättning — lyckligtvis för honom dock blott på atstånd — och han dundrade i sin tidning väldeliga emot de reaktionära mördareborderna i Verssilles. Han anade väl föga på den tiden, att ban skulle komma att ibland dem taga säte och stämma, och ännu mindre trodde väl medlemmarne at församlingen att de inom ett par år skulle få den ena efter den andra af sådana juveler ibland sig. Man säger, att en olycka vanligen är god till något. Det bar nyligen en fattig gammal man fått besanna, som råkade ut för det missödet att bli öfverkörd på rue de Richelien af en medelålders herre, som sjelf körde sin victoria. Ilerrn stannade genast, hoppade ur åkdonet, hjelpte upp gubben och satte hoaom i en åkaredroska samt skickade hem Honom, efter att ha antecknat hans adress. Efter en stund infann sig i det fattiga hemmet en af Paris förnämsta läkare, sem lyckligtvis kunde ivberätta till den, som hade sändt honom, att