Göteborgsposten – 27 december 1873, sida 1

LQOQOQOA — ö— det icke var någon fara för handen, men på på samma före också meddelade, att familjen tycktes befinna sig i den allra yttersta nöd. Dagen derpå var nöden afbjelpt, icke allenast för tillfället utan äfven för framtiden, ty gubgen och hans gumma och hela familjen förflyttades till ett af de nya ståtliga husen vid boulevard Haussmann och insattes der till värdighet af portvakt. Och en portvakt i ett sådant hus är en liten matador, hvars ställning är minst lika inkomstbringande som mången statens embetsmans (och apropos detta, så har en mycket nära slägtinge till en af Sveriges högre embetsmän just varit glad att få mottaga en sådan ställning i ett af Fauborg S:t Germains förnäma privathoteller). Och alldeles särskild tur hade familjen att tå denna plats nu så nära nyårstiden, som är portvakternas gyllene skördetid. — Välgöraren var baron Alphons Rothschild. Det hände i fjor den unge hertigen af Hamilton (densamme, som i dessa dagar gift sig i England med lady Montagut, om hvilken märkliga händelse med dertill hörande fester, ceremonier och bröllopspresenter de engelska bladens Fashionable-News-afdelning innehållit långa spalter) att i Champs EIses med sitt åkdon skrubba till en fattig sate, som vid tillfället, utan någon vidare skada, fick sin skröpliga rock söndersliten. Hertigen gaf honom sitt kort med ett par ord till ain skräddare, att ersätta honom förlusten. Den andre skyndade att begagna sig af presentationen, och hertigen blef någon tid derefter temligen öfverraskad, föga behagligt förmodligen, att i sin ordning så sig presenterad en räkning, hvafpå figurerade, med de priser en pariserskräddare låter en hertig betala, en oändlig rad med kostymer. Huruvida hertigen efter den betan tog för vana att fara försigtigare fram, förmäler icke historien. Förläggaren Armand Le Chevalier har nyligen utgifvit första delen af ett arbete, som bar ett högst egendomligt intresse. Det heter Les Murailles politiques frangaises depuis le 4 Septembre 1870, och innehåller, såsom titeln antyder, samlingen af de politiska proklamationer och andra affischer, som kolorerade väggar och murar i Frankrike under den stormiga perioden, som började med d. 4 sept. och räckte till... ja, som kanske räcker än. Det är en af de kuriösaste samlingar, man gerna kan finna, att bläddra uti eller till och med allvarsamt studera, ty det är den lefvande och omedelbara historien, som man har framför sig. Men det är på samma gång som alt läsa i en sago-bok, så äfventyrligt förefaller nu efter ett par års förlopp innehållet af detta häfte, som börjar med republikens proklamerande at folket, hvilket förekommit kammaren som tvekade och slutar (den 9 november) med en ordonnans af den preussiske generalguvernören Rosenberg-Gruszezynski (ett sådant fasligt namn ), som föreskrifver tvåogskursen för det preussiska myntet i Frankrike, och med en kungörelse af åkerbrukeoch handelsministern (i det belägrade Paris !), som föreskrifver tvångstaxan på köttet i slagterierna. Ty det fanns i november månad ännu ordentligt kött att äta, ehuru äfven andra näringsmedel började tillgripas, ty en annan affisch prisar det patriotiska företaget för nourriturs populaire af ett hundoch kattslagteri. Patriotiska förslag är det för resten inte ondt om: redan strax efter d. 4 september komma alla de gamla landaflyktingarne tillbaka, och visse af dom, såsom Victor Hugo och Edgar Quinet lätta sina hjerton med alnslånga och högst vältaliga proklamationer, både till franska och till tyska folket, som ombedjas att omedelbart falla i hvarandras armar, sedan nu tyranner, som ville dem begge lika ondt, förqväfts af blodet och smutsen från Sedan. Men dessa uppmaningar fiona lika liten anklang som general von der Tanns proklamation från Orlöana af d. 13 oktober, som uttalar en synnerlig förvåning öfver, att sransmännen kunna finna ötverdrifven en då billig begäran som omedelbart återställande till Tyskland af do provinser, som fordom hört dit. — De franeka secialistiska patrioterr bland hvilka man återfinner flera namn, som sedermera under kommunen vunno en bedrötlig ryktbarhet, hafva också några adrosser till tyska förbundsbröder, men sedan verkan deraf snart blef bekant, koncentrerar sig patriotismen bufvudsakligast på att bilda nya klubbar och att hitta på de märkvärdigaste försvarsmodel: — ett ibland hundra, bildandet af ett qvinnorogimento, Seine-amazonerna. En hel mängd af dessa affischer äro ytterst rara, och fortsättningen, som dels skall röra kommunen, dels provinserna, lofvar ett ännu pikantare historiskt materiel.