Göteborgsposten – 27 december 1873, sida 1

digt fistad på de stora fördelar, som denna recuktion skulle bereda den särskilda sami: hällsklass, hvilken, emedan den är så talrikt representerad i riksdagen, oktrojerats tillrang, heder och värdighet af — svonska folket. Men man skall förgäfves i alla dessa talares anföranden leta efter någon bestämd försäkran, man skall ej fiona ens ett halft löfte, att, om grundskatter och indelningsverk efterskänkas, vederlaget härsöre skall blifva ett väl ordnadt försvar. i ; Med afseende derpå, att grefve Arvid i: Posse nu hade den dubbla befattningen såsom I ordförande i statsutskottet och såsom majoritetens i Andra kammaren främste förare, ligger den föreställningen, och man kan säga det berättigade anspråket, nära till, att just han i första rummet skulle fullständiga bristerna i utskottets. rapsodiska betänkande och komplettera den haltande motiveringen deri, samt meddela, huru längt majoritetens, landtmannapar-tiets, offervillighet sträckte sig såsom vederlag för de stora fördelar, som partiet ville tillvälla sig. Men ser man nu efter i protokollet, så förekommer grefve Posse visserligen först af statsutskottets ledamöter såsom talare och den 15:de i ordningen bland talarne, men hela hans anförande saknas: det har helt enkelt af honom sjelf blifvit supprimeradt, och sålunda har både samtiden och etterverlden blifvit urståndsatt att inhemta, hvad han yttrat i den mest inflytelserika fråga, som 1873 års riksdag hade till behandling. Ett sådant handlingssätt synes antyda, att ej en man stod bakom ordet, och är allraminst i gretve Posses ställning ursäktligt. Är det väl på sådant sätt, som en förare för ett parti och ordföranden i det utskott, hvars opus förelåg, häldar sin ställning? Och är det med anföranden, hvilka förstöras, emedan de ej tåla dageljuset, som hr grefven vill främja den parlamentariska sjelfstyrelsen, så bör man bedja Gud förhindra grefve Posse ifrån att taga någon verksam del i denna atyrelse. Men då grefve Arvid Posse på nyss anförda sätt mera djerft än ridderligt burit våldsam band på sitt anförande, hvilket nu — likasom den englasköna, gudarena Lydia — icke finnes till, så är det dock en tröst i olyckan, att hr Keys anföranden räddats från företörelsen. Det är ett vackert profstycko på politisk romantik, men icke produceradt för att öfvertyga talarens motståndare, att de kommit på villospår, utan för att stärka, stöda och stadfästa hans medhållare deri, att det intresse de och han förfäktade var fullt berättigadt och måste vinna framgång. Tänker jag, så började hr Key sitt anförande, på den förändrade ställning dessa frågor i dag intaga, emot då de för två år sedan i sammanhang med försvarsverketa organisation voro å bane — så må man icke undra, att det förefaller mig som en dröm, och derefter utropar han: Ja! så underbart är det omslag, som under denna korta tid egt rum den allmänna opinionen. (Den förvexling talaren här gjorde at omslaget allmänna opinionen och majoritetens inom statsutskottet förändrade uppsattning af skattefrågorna, torde förklaras af det drömmande, således icke fällt vakna tillstånd, hvari talaren befann sig.) Och frågar jag mig — fortsatte talaren — etter anledningen till denna förändring i tänkesättet, frågar mig, om den är att söka deri, att de fleste och bäste talare vid riksdagen förfäåktat reformen, så måste jag härpå svara nej. Har pressens förnämsta organer lemnat densamma ett kraftigt understöd? Nej, tvärtom bar denna fråga trots momgandet från kamrarnes talangfullaste och mest framstående män; trots tidningspressens fiendtliga anfall och trots regeringens ihärdiga motstånd arbetat sig fram till denna gynsamma ställning. Om man skulle ifrågasätta, huruvida hr Key var riktigt vaken, då han yttrade det nu anförda, så befarar jag, att de flesta skola svara: det förefaller, lindrigast sagdt, tvifvelaktigt. Det underbara omslaget i allmänna opinionen är — det erkänner han sjelf — icke en följd af de fleste och bäste talarnes vid riksdagen medverkar, icke heller af de förnämsta organernas inom pressen understöd (undras just om detta hr Keys yttrande skall väl upptagas af Dagens Nyheter?) — ja, besynnerligt nog, medgifvor hr Key, alt kamrarnes talangfullaste och mest framstående män icke tillhöra hars fårahjord. Men hvad är det då, som åstadkommit den gynsamma ställning, som hr Key ordar om? Jo — den tysta kraften (kanske dermed förslås de många fulminanta uppsatserna i landtmannapartiets af bonom sjelf så missaktade pressorgan?) — och sanningens inneboende egna segersörmäga och en tröstesall försäkran om det rättas slutliga framgång7, uttalad af de 106, ru uppgående till 128, för att begagna ett slagord i partiets lifoch hustidning; men det måste väl medgifvas, att den kraften är mera bullersam än tyst. Hr Key visade sig dock i medgångens ögonblick godbjertad, och derföre yttrade han vidare: det kan nu, mina herrar, vara 088 tomligen likgiltigt, om vi tillförne vid denna frågas bebandling varit beskylda för att blott ledas af egennyttiga intressen, om understundom tonen emot oss i denna kammare varit skarp och bitter, ty sanningen har segrat — och så komplimenterade han sina motståndare för det hossamma sätt, hvarpå de hade yttrat sig. Lyckligtvis hade grefve Björnstjerna ännu icke haft ordet; ban förklarade gig frestad att kalla den sista delen i utskottsbetänkandets kläm — ruskig, och blef häri af ingen motsagd. a Det är mycket svårt att tydligt fatta, hvad hr Key egentligen åsyftade med den sista delen af sitt långa föredrag, då han inlät sig på den kinkiga frågan: det kraftiga försvaret istället för det efterskänkta indelningsverket — plus grundskatterna. Med anlitande af en mindre portion bögtrafvande svada hade hamn If a bar ma