Göteborgsposten – 27 december 1873, sida 1

ja iotet hinder mötte för dess i land bringande ... Men — Koka! Hvilken propos! Då hade det ja icke varit något rå-djur lärgro! Huruvida det tillämnade kalaset oaktadt frånvaron af la pioce de räsistanes egde rum eller ej, vet man icke; visst lörer dock vara, alt de fem tanterna logo internaliskt och uppstämde i korus: Se der följden af att inte bjuda oss bildade flickor på det råa djuret! Hvarje sann och uppriktig vän af Nordens enhet i andens verld har redan för längesedan insett, att det bästa sättet att sammanknyta folken är att göra dem hemmastadda i hvarandras literatur. Först när man i de olika länderna kommit ända derhän, att man förstår hvarandras språk så väl, att en öfversättning från det ena till det andra språket ej anses blott som en onödighet utan rent af som en förolämpning, först då kunna vi betrakta oss som Ej skilda flockar, men ett brödrafolk! Af detta skäl önskade vi så gerna, att den at K. A. WinterHjelm utgilna, af hr Alb. Cammermeyer i Kristiania särdeles prydligt utstyrda upplagan af Norsk Lyrik 1814—1873 måtte bli en kär och välkommen läsning i hvarje svenskt hem, der bildningen icke uteslutande anses bestå i konsten att kunna coiffera och styra ut sig efter sista mode-journalen, att sy tapissori oklanderligt och pladdra franska försvarligt. Boken innehåller ett med fin urskilning gjordt urval af norska skalders arbeten från Lyder Kristian Sagen, t. 1777 d. 1850 till Kristofer Janson, f. 1841, samt dessutom prof på den norska Folkedigtiogen i all sin kraftiga, originella humor, deribland den genom svenska studentsången så allmänt spridda och kär vordna: Astri, mi Astri, Aa kjöre Vatten og kjöre Ve, hvars undersköna melodi klingar oss till möte från den nordiska folkvisans underbart tjusande verld samt många andra Gjeeteviser och Stev, eprungva ur ett friskt, otörderfvadt slägtes rena sinne och sjungna der uppe bland sjellen, der ÅSaterjenten glad och oskuldefull det ena ögonblicket drillar i kapp med lärkan i skyn, men det andra suckar sitt: Gud give, jeg atter var hjemme! Som ett prof på hvilken poetisk askattkammare Norsk Lyrik är, meddela vi till slut nedanstående herrliga dikt af Andras Munch. Vi göra det desto hellre, som vi, för sista gången i år vändande oss till våra tålmodiga läsare, just i detta stycke funnit den vackraste nyårshelsnirgen, den bästa afslutningen af vårt tionde åre anspråkslösa krörikebok: Sabbat-stilhed. Sabbat-stilhed kunde jeg din rene, klare himmels-mildhed kun bevare, när den falder södt og sagte på mit plagte, : arme hjerte, lig en sommerregn, der drysser på den törre-jord og kysser bort den lange hedes smerte! Sabbat stilhed! . din er icke dvalens döde, 7 tunge stilhed! — ej den öde tomhed på forlade steder — nej, du gleder mig ved livet, ved din ånde sjeelen bever som et forårsblad og hiever sig til ham, som alt har givet. Sabbat stilhed! har du ret opfyldt mit bjerte med din mildhed — kan ej smerte, kan ej verldens larm og vildhed mere tage mig tilbage, mer forstyrro himmelofroden — aldrig mer, ti ovighoden er dit udspring, eabbat-stilhed! V. 8S.