Göteborgsposten – 27 december 1873, sida 1

lekerike Skaparen. AÅra vare Gud i höjden, frid på jorden och monniskorna en god vilje!Dessa fridens och försoningens herrliga ord klingade som en orgolton genom skapolsen och för några ögonblick lyfte sig ejälen högt öfver all lifvets äflan och täflan, från guldets lockelser, egennyttans beräkningar, det egna jagets afgudatillbedjan, högt öfver jorden och dess små bestyr sökte det gudomliga hos menniskan att värma sig sitt ursprung och brinnande böner stego från förkrossade hjertan upp till den Högstes tron! Fåfänga äro dock alla menskliga beräkningar. Den juldag, som ingått under så lofvande väderleksförebud, förändrade snart fysionomi. Kall och genomträrgande for blåsten genom de af ett pinande bållregn snart uppblötta gatorna och hela naturen företedde en i högsta måtto otreflig tafla, målad grått i grått, regnduskig och gemen, De vandrare, som oförvarande eller jagade af nödvändighetens tvång förirrat sig ut, skyndade eig hem igen, till den varma julbrasan, till det under den läckra julkosten evigtande middagsbordet. Annandagen uppträdde något mera hyfsadt och lade just inga vidare hinder i vägen för den sedvanliga julklappsuppvisningen af nya toiletter, från damernas mer eiler mindre tillkrånglade hufvudbonader till herrarnes räta och släta ineapretacbles. Också gicks det man ur buse och Gustaf Adolfs torg erbjöd vid paradtides en verkligt vacker och hflig anblick, osktadt blåsten äfven i går hven omkring knutarne. Sorgliga äro de tidender som under den senaste stormperioden ingått från sjön och föga angenäma de julklappar, som assuransbolagen med anledning deraf fått emottaga. Här är iogalunda platsen att fördjupa sig i några klyftiga funderingar öfver de möjliga orsakerna till dessa, dessvärre, tidt och ofta återkommande, förfärliga sjöolyckor. Måhända misstager sig dock icke den, hvilken i ett ulltför långt drifvet vinstbegär, en högt uppjagad konkurrens velat spåra en åtminstone medver kande orsak; deremot är man öfverens om, att icke bristande skicklighet hos navigatörerna härtill i allmänhet varit vållande; vår svenska handelsflotta eger dertill ännu alltför många dugliga och kunskapsrika medlemmar. Med anledning af denna, dagens mest brännande, fråga har man för offentliggörande tillsändt oss följande välmenta uppsats, hvilken i all sin primitiva enkelbet dock torde innehålla en för män af facket beaktansvärd sanning. Den lyder som följer: Första dudet i sjömannens katekes: Då grönt mot grönt och rödt mot rödt, synes bara, Håll stadig kurs, det fiones alsingen fara: Men skulle båda skenen märkas af vårt öga, Med rodrets hjelp vi endast visa bör vårt röda. Då man från styrbord det röda skenet först i sigte får, Vår pligt det är att hålla undan klart hvad vi förmår. Om vi deremot det gröna från vår babords sida ser, Det gör oss alsingen oro ej heller något besvär. Skulle tvifvel likväl någon gång uppstå, Stopp och Back, ock låt det genast bakut gå Dessa reglor äro lika för alla Till sist, En god utkik att anbefalla. Följande tilldragelea eäges nyligen ha passerat någonetädes. Till on familj, hvars öfverhufvud sett dagen i Holstein, anlände en vacker dag en skrifvelse, hvari en af hans anförvandter underrättade honom om att en viss dag ett läckert rådjur skulle pr ångbåt bli honom tilleändt. Rådjursstok är i allmänhet ej hvardagamat i Sverige, icke ens i dot rika och kräsliga Göteborg. Man bör derföro icke förundra sig öfver att den ifrågavarande personen gevast med anledning af den väntade sändnin gen var betänkt på att ställa till ett litet kalas för några goda vänner. Tänkt och gjordt! Bjudningen gick ut; man och man emellan började man redan hvieka om herrskapet X:s rådjuremiddag, fem gamla tanter gnisslade med sina löständer derföre att ds icke blifvit bjudna till middagen, men — Herre Gud, ett rådjur kan väl icke räcka för alla! — och så kom ångbåten. Om rådjuret icke vore med! Jo, nog var det med alltid! Med spänstiga fjät kilade den lycklige emottagaren öfver landgången, i hast beslutande att låta servera eidsieck Monopol istället för Roederer ovanpå den blikvande läckerbiten utan like — då... Det, som nu tilldrog sig var förfärligt . . . Redan såg hav, ej längre i andanom utan i rena rama verkligheten la belle erdature, såg dess fint tecknade bufvud, lutadt i dödens sömn, dessa fylliiga, mjukt formade länder, för gastronomens fantasi framställande de läckraste cötelettes au chevrelil aveo champignons, då... En af dessa nitiska, alltid, dag och natt, vakna rikets trogna embetsmän, hvilka göra sin pligt oberoende af alla dyrtids tillägg kort sagdt, en tulltjonstoman skred nu helt plötsligt in mellan menniskan och (rå) djuret samt förklarade allvarligt och bestämdt Latt, efter som den ort, hvarifrån ifrågavarande colly blfvit ufsänd vore förklarad af kreaturspest smittad, detsamma ej finge i land tagar. Och dorvid blef det. Man påstår visserligen att restauratrisen åå ångbåten erbjudit sig att efter alla konstens reglor låta stycka och flå rådjuret samt derefter underkasta det en hastig uppkokning, då