Göteborgsposten – 24 december 1873, sida 1

företagsamhet, omtanka och flit, eller att åtminstone dessa egenskaper gå jemna steg med en förbättrad ställning, så hafva vi ju intet ote frukta af hvad en del pessimister redan förebrå vår tid eller hvad de förutsäga för framtiden. Emellertid kunna vi ju med tålamod lyssna till ett eller annat af det, som dessa olycksprofeter hafva att säga. De säga då bland annat, att folkandan hos osa börjar taga en afgjordt materialistisk rigtning, att man företrädesvis tänker på sig sjelf, sina egna behof och sina egna fördelar, men att man har mycket litet sinne för det, som rörer samhället och staten eller är för dessas ändamål främjande utan att omedelbart boröra det egna intresset. Man talar om, att folket endast vill kasta af sig skattebördorna, att det icke allvarligt vill offra något för försvaret af vår sjelfständighet och att nationalkäaslan, den stolta, friska känslan af att vara svensk, blir slappare och slappare. Vi tillbakavisa naturligtvis denna svårmodiga klagan med vår ötvertygelse, att i densamma ligger alltför mycken öfverdrift, Man har verkligen börjat känna lifligare såsom en pligt mot sig sjelf och samhället att förkofra sig genom hushållning och förvärf, och man har möjligen med skäl funnit, att skattebördorna varit, om ej orättvist, dock mindre billigt fördelade. Men med tillskyndare, som litvats af en otämd äflan att -lyckas, med till: skyndare inom pressen, som, i en cyniskt sjelfförnöjd öfvertygelse, att hvarje deras hugskott varit en stor tanke, aldrig trott sig hafva misslyckats, vara sig det gällt att skada eller gagna, att förutsäga lycka eller olycka, under påtryckning at sådana tillskyndare kan det lätt förklaras, om en hop hederliga menniskor, som alldeles icke allmänt ega underbyggnad eller bildning, någon gång röjt föreställningar och åsigter, som icke varit egnade att ingifva förhoppning om ett enigt och raskt arbere för samhällets utveckling, utan att någon klass våldfördes i sina berättigade anspråk. Viskulle också vilja tillägga, att det motstånd, som anses komma ett möta regeringens försvarsplaner, ännu endast är en blind hotelae, men att vi, om regeringens anspråk blisva så öfverdrifna, som man här och der lätit påskina, skulle vara frestade att anse detta motstånd både förnuftigt och berättigadt. Men det är icke vid ytringarna af en, såsom det förefaller oss, tillfällig partiriktning, som vi nu vilja fästa oss. Denna riktning tummas och vridea allt för mycket af ofrivilliga eller halft medvetna misstag åt både det ena och det andra hållet, för att man skulle hafva rättighet att ange den såsom ett bestämmande uttryck af det, som är varaktigt och vägendtligt. Doremot är det andra företeelser här i vårt land, som göra, alt vi med godt mod se framtiden till mötes, hvadhelat som komma kan, och oberoende af allt, som frammanas af dem, som medvetet eller omedvetet srammana hersklystnadens eller sjelfviskhehetens bedrägliga grodd i annars oförvillade sinnen. Det är icke blott på förvärssområdet, som vi omkring oss se lifaktighet och sriskhet. Uvadhelst man må säga, hatva dock ej dessa fäderneärfda dygder, som fordom gjorde Sverge stort och aktadt, dött ut hos vårt folk. Likasom vi fordom visste försaka, likasom vi nu synas veta att fredligt förvärfva, veta vi väl än i dag att bålla i helgd, hvad som är värdt helgd, att hålla i vördnad, hvad som är värdt vördnad, att hålla kärt, hvad som är vår kärlek värdt. vVi tro verkligen på en varm religiositet hos vårt folk, vi tro desslikes på en sådan aktning för den varma religiösa öfvertygelsen och den upprigtiga religiösa kulten i olika former hos svenska medborgare i allmänhet, att vi anse, att man lätt kan räkna de af våra landsmän, som gå nog långt i sjellkärlek och hänsynslöshet, att de fördöma någon för hans öfvertygelse i trossaker eller drifva gäck med någon, som med hjertats värma dyrkar sin Gud på det ena eller andra sättet. Detta är — så synes det oss — en förädlad form, en den upplysta nutidens ytring at det, som varit några af våra största forntida mäns uppgift att kämpa för. Och då vi kunna glädja oss öfver, att så är, ligger naturligtvie deri, att vi icke härleda fördragsamheten från liknöjdhet. En fördragsamhet, som bärflyter ur brist på allvar eller ur ett vacklande mellan likgiltigheter, har här lika litet värde som ett sjelfkärt rätthafveri eller en äflan att till hvad pris som helst lyckas. Ea annan omständighet, som, på samma gång den är en af grundorna för den varaktiga välmåga, vårt folk tillkämpar sig, äfven ger oss förhoppning, att det samhälleliga sin— —ä— — — ur väl att alla manniI Han var fill don orad