Göteborgsposten – 24 december 1873, sida 1

hvad som förefaller omöjligt. Det är väl, att alla menniskor ej äro lika davade. Ni har tillbragt många år under vetenskapliga sträfvanden i vilda, långt aflägsna länder och vunnit rykte, men på hvilken bekostnad? Jo med uppoftring af vänskap, familjeband, allt som vi qvinnor hålla kärt. Skall ni anso mig närgången om jag frågar, på rent affärsspråk, har ert arbete betalat sig? — Jag tror det, svarade Tempest. Man är i allmänhet belåten med att få tillfredsställa sin smak och längtan. Jag skulle ej ha varit belåten med att qvarstenna i England. — Förlåt mig, sade lady Diana, men ni vicker min nyfikenhet. Har ni inga familjeband, mr Tempest? — Alldeles inga, lady Diana. Lady Diana såg öfverraskad ut, men i själ och hjerta var hon helt glad. Ioanes plan att lägga den stolte upptäcktsresanden för sina fötter skulle sannolikt ej hindras genom en mrs Tempests möjliga tillvaro. Dock ville hon göra sig ytterligare förvissad i detta afseende. — Ryktbara män äro allmän egendom, anmärkte hon i bekymmerslös ton. Man önskar veta, om de äta och dricka och sofra som vanliga menniskor. Mr Tempest, jag brinner af nyfikenhet i detta ögonblick. Jag längtar efter utt få veta, och jag har knappt mod att fråga — om — om det finnes någon mrs Tempest? Upptäcktsresandens ansigte blef mera allvarligt och hans svarta ögon tycktes ännu mera mörka, då han i luga ton svarade: — Jag har ingen hustru, lady Diana. Jag förlorade henne för några år sedan. Hela min familj har blifvit ryckt ifrån mig. Efter många års bortovaro kom jag tillbaka till England för att söka upp dem, som kunde ha några anspråk på mig, men just i dag har jag fått veta, att de äro döda. Jag står ensam i verlden, och det finnes ej ett ansigte i helu verlden, som lyser af glädje, då jag kommer, eller förmörkas af sorg, då jag går. Hans ord voro outsägligt dystra, men håns ton var hård och kall, och hans sätt tycktes afvisa allt deltagande.