Göteborgsposten – 24 december 1873, sida 1

Han var till den grad herre öfver sig sjelf, att han ej ens tillit en skugga af sorg vara synlig i sitt bronsfärgade anlofe. IIan var en man som kunde lida ensam och som förstod att dölja sitt lidande. — Ni är ej lik andra män, mr Tempest, sade lady Diana med ett uttryck af beundran i tonen. Jag ber er förlåta mig för att jag vidrör ett sår, som ännu blöder. Jag bekinner, alt ni väcker min högsta förvåning. Om ni har haft en familj, hvilken ni varit tillgifven, hvarföre har ni då lemnat den? Och huru kommer det sig, att ni ej förr än i dag hört omtalas er hustrus och era barns död? Ha de dött nyligen? Hon gjorde dessa frågor i en ton af så vänligt deltagande, att de ej kunde tillbakavisas. — Min håg för resor, min oro och längtan efter omvexling ha kanhända fått råda äfven min pligtkänsla, sade Tempest med en viss bitterhet. Jag har ej hört mina älskade anförvandters död omtalas förr än i dag af det skäl, att jag ej haft något tillfälle att meddela mig med min familj. Det är hela saken. Men de ha varit döda, den enaJblott ett år, den andra flera, och i dag bar jag fått höra nyheten derom, och i afton är jag här med ett ansigte lika gladt som någon i sällskapet och — kanhända ett lika lätt hjerta. Vi bära alla våra masker, lady Diana. Vi dölja alla våra hjerteqval under småleende ansigten. Äfven ni, lady Diana, ung, skön, rik, beundrad, omgifven af tillbedjare, vågar jag säga — äfven ni bär en mask, liksom alla de öfriga. Äfven ni har era ögonblick af sorg, saknad och qval. Är det ej så? Lady Diana skrattade lätt, och hennes skratt klingade som musik. — I den sista tillämpningen af er teori misstar ni er, mr Tempest, sade hon. Jag ensam i hela denna hop, kanhända, bär ingen mask. Jag har inga sorger, ingen saknad, ingen oro. Hvarföre skulle jag hafva det? Jag är ung, som ni säger, och rik och beundrad! Jag har en frihet, som är nästan absolut, Man kan njuta en fullkomlig frihet i denna verlden, fastän man tryckes af allt det so