Göteborgsposten – 24 december 1873, sida 1

— — nat hos oss fortlefver friskt och verksamt, är, att det Gudi lof synes omöjligt för allt slags ihålig stortalighet, falskt sken och Åhumbug att hos oss komma till heders. Väl synes oss, att ett och annat mynt mad misstänkt prägel går till en tid i handel och vandel, men det finnes verkligen äfven hos den okunnigaste svenska bonde, likasom hos äfven de minst försarne arbetarne i våra verkstäder af olika slag, så mycket klar blick, att han, med liten hjelp af det ärfda misstroendet, förr eller senare skiljer på skenet och verkligheten så i det ena som det andra afseendet, äfven om han någon gång, särskildt inom det politiska lifvet, med hvars anspråk och fordringar han är mindre förtrogen, skulle frestas att taga för godt, hvad endast bär utseende af att vara det. Men våra läsare tycka måhända, att vi se allt i för ljusa färger. Det finnes äfven skuggsidor. Vi vilja äfven kasta en hastig blick på dem, innan vi önska oss alla en god juletrid. Vi kunde fästa oss vid samhällets s. k. kräfta, vid armodet, sådant det sjelsmant träder för våra blickar eller sådant det är, då vi söka det i dess nästen. Man säger, att det nu för tiden ofta går sida vid sida med den stigande välmågan. Det kan väl hända, ait så varit fallet i många samhällen, men af hvad som framgår af de uppgifter, som nu stå 088 till buds, kan man taga för gifvet, att dessa båda ljusoch skuggsidor ännu icke hos oss börjat gå hand i hand. Derför hafva vi väl alt tacka dels våra sattigvårdsinstitutionor och dels den enskilda, mera tysta välgörenbeten, men kanske i främsta rummet de strätvanden, som nu en lång tid här fortgått för meddelande af upplysning och bildning åt landete barn äfven i de uslast lottade samhällslagren. Vi behöfva också icke här i samhället uppmana våra medborgare att, då en tid instundar, under hvilken det vanligen plägar kännas ännu litet varmare inom oss, ihågkomma dem, som alls icke, eller mindre än vi, känna de ytre maningarna att glädjas öfver jul och nyår. Men om vi nu synas hafva någon anledning att glädja oss derölver, att armodet ej vuxit oss så öfver hufvudet, att det icke kan lindras genom de uppoffringar, som den allmänna eller enskilda välgörenheten är beredd att göra, så må vi dock ej neka, att vi dagligen och öfver allt mottaga vinkar, att vi må väl se oss före, att andra tider ej varda kommande. Vi tänka nu ej så mycket derpå, att vår välmågas källor, det Gud förbjude, kunna utsina eller alt vi ej längre skulle kunna fylla vilkoren för, att värt arbete måtte välsignas med timlig framgång, så inom den ena som den andra samhällsklassen: vi tänka på en olycka, som kan förtaga både inre frid och ytre välstånd från tussntals hem och sprida sitt förderfliga inflytande i så vidsträckt omfång, att det väl må anses för en pligt både för san.hällot och den enskilde att söka hämma i tid, hvad som kanske annars sj står till att hejda. Vi mena den på flera trakter här i landet öfver hand tagande dryckenskapslasten, denna armodeta — och äfven brottets — fostrarinna, som ofta smeker till döds, när hon väcker vanvettiga gyckelbilder, eller döfvande jollrar till neslig ro menskliga känslor och tankar. Det är dock icke nu vår afsigt att närmare inlåta oss på detta ämne, Det torde dertill snart beredas oss bättre tid och tillfälle, men vi hafva icke, då vi dröjt vid några önskningar och förhoppningar, kunnat undertrycka tanken på hvad som så allvarsamt synes hota att störa den lycka vi prisa; vi hafva så mycket mindre kunnat göra det, som vi veta, att just nu hos många af våra medborgare röra sig bekymmerfulla tankar och allvarliga planer att i tid kunna sätta en gräns för ett ondt, som i sanning synes gripa för myckot omkring eig. För i dag hafva vi endast en önskan att tillägga. Måtte hvar och en, eom har allvarliga och redliga uppsåt, finna lefaadsmod och krafter att för dem arbeta, han må hatva till Bin uppgift att gagna offentligen eller enskildt, och vare för hvar och en af oss en lycklig och välgörande julefrid tillstundande! ——— Dot har i många år varit sed inom don radikala delen af pressen att skildra de gamla europeiska landen såsom djupt nedtryckta af en olösaktigt aflönad byräkrati. Och man har, frin att of EN ————————— lad nallaf St ana dunatialra 1.