Göteborgsposten – 23 december 1873, sida 1

Från Köpenhamn skrifvea att samtlige gasarbetare derstädes i lördags gjorde strike sedan da förgäfvos anhållit om att få aflöningen förhöjd till 3 rdr 33 öra sv., en nog dryg deagspenning. Man fruktade att, ifall ingen öfversnskommelse dessförinnan blifvit gjord, heia staden på måndagen skulle vara försänkt i mörker. Arbetarne ha ej skytt att välja sjeliva dagarne före jul till sin a, fas ån just då gas isynnerhet förbru! H i doesa försäljningal andra arbetares al att erhålla en v gens Nyheder under dessa en hjelpsam räcka kommunen na den ett antal soldater, hvilka arbeta i gasverket, i stället för att göra vakt ute i staden, under tiden medan gasverkots styrelse och arbetare förhandla om något slaga uppgörelse. Den s. k. Luttemaneka qvartetten skördade vid sitt uppträdande på Kasinoteatern sistl. torsdag det liligaste bifall. En så utmärkt ensemble har här aldrig förr varit hörd; de olika rösterna passa utmärkt väl tillsammans och den fulländade precisionen i förening med en fia nyansering och utmärkt intonation göra föredraget till en sann musikaliak njutning, säger en förtjust recensent. Wilhelm Wiehes förut omnämda sjukdomsfall lärer, som man förutsett, dessvärre komma att efterlemna långvariga följder. Det blodkärl, som denna gång brast sönder var nemligen ännu icke i lördags läkt oaktadt patienten hållit sig i ro och ådagalagt all möjlig försigtighet. Man väntar sig ej hans återuppträdande på scenen förr än långt in på det nya året. En handlande i Köpenhamn hade låtit förfärdiga adresskort, hvilka på ena sidan sörvånande liknade danska 5-rbärs-sodlar, ehuru de sörsigtigtvis voro uppklistrade på papp. Emellertid hade någon industririddare funnit på att upplösa klistret och hade sedan lyckats alt utprångla en dylik falsk sedel för en äkta. Man vände sig nu till polisen; men polisdirektören svarade kort och godt, att adresskoriens utsändare på förhand begärt och erhållit tilllåtelse af polisen att sprida korten, hvadan han nu svårligen kunde dertill förbjudas. Härvid kan det väl emellertid ej komma att bero. Rörande svenska akademiens sammankomst skrifver till red:n en dess korrespondent i söndags: — — — Svenska akademien firade i går afton ein högtidedag med offentlig sammankomst på stora Börssalen i närvaro af ett stort antal åhörare. Sedan konungen, drottningen, kronprinsen och hertigen af Vestergötland anländt, inträdde af akademiens ledamöter prof. Fryxell, statsrådet Wennerberg, f. d. statsrådet Carlson, f. d. k. bibliotekarien Rydqvist, expeditionssekter Dahlgren, prof:na Swedelius och Böttiger, grefve Henning Hamilton, riksantiqvarien Hildebrand, justitierådet Strandberg, d:r C. W. A. Strandberg, frih. De Geer och prof. Ljunggren, här uppgifna efter det nummer de inom akademien ega. Akademiens fyra öfriga ledamöter, domprosten Melin, biskop Genberg, litteratören C. A. Kullberg och prof. Fries voro ej närvarande. Prof. Böttiger fungerade såsom akademiens direktör och honom älåg det derföre att hålla det osiciella högtidstalet. Man väntade sig älven något briljant och jag tror, att ingen fann siaa förhoppningar gäckade. Sedan talaren först erinrat om den lyckliga ställning, hvari vårt land befinner sig, och att äfven nu satt på Sveriges tron en konung, som idkat ooh älskade skaldekonsten, egnade talaren några ord åt framlidne hertigens af Dalarne minne. Derefter uppehöll han sig länge vid den under årets lopp bortgångne ledamotens, grefve Manderströms, verksamhet, erinrade att det icke hade varit den i de högsta diplomatieka värsven uppsatte mannen, utan kabinettssekreteraren frih. Manderström, som för tjugo år sedan inkallats i akademien, och så skildrade talaren lika fint som träffande den framlidnes utmärkta egenskaper, men tillade, att den fullständigare tockningen blefve dens uppgift, som komme att intaga den nu lediga platsen i akademien. Men derefter och nu i bunden stil tolkade talaren den förlust, som den svenska konsten lidit genom prof. Molins död, och så skildrade han obeskrifligt fint den bortgångnes konstverk, hvilka vittnade om hans snillg och som voro förvarade inom vårt land. Till akademien hade 23 täflingeskrister i bunden stil inkommit. Af dessa hade en, en öfversättnivg af Tassos herdeqväde Aminta, tillerkänts andra priset. Då pristagaren, filosofie doktor J. E. Eurenius, af sekreteraren frarnfördes för att mottaga priset, erinrade direntören, att öfversättningen var gjord med emak och omsorg, och att detta herd-d ål, eva forsta gången uppförts vid hotvot : Farrara, i år firade sitt trehundra-åriga jub för ho:om — direktören — var skildt nöje, att i pristagaren holes en af sina forna lärjungar.