Göteborgsposten – 23 december 1873, sida 1

på Tempests arm samt börj tillsammans med honom en långsam promenad genom de stora tummen. Lady Diana hade aldrig sett mera farligt intagande ut än denna afton. Hennes rena grekiska ansigte strålade af skönhet och intelligens. En tiar af gnistrande diamanter strålade öfver det guldgula håret, kring halsen bar hon en reviere af liknande juveler, hvarifrån ett amycke af sällsynt skönhet hängde ner öfver den marmorhvita barmen. Hennes ljufva blå ögon tindrade som stjornor. Det tycktes ligga mycken sanning i hvad som sades om henne, att naturen, i det den frikostigt begåfvat henne med skönhet, intelligens ooh rikedom, dock glömt en sak — att begåfva honne med ett bjerta! — Jag har läst alla era böcker, mr Tempest. sade lady Diana, under det de fortsatto sin promenad. Att ej kunna säga det, skulle vara detsamma som ett erkänna en väsendtlig brist i bildning. Jag har följt berättelsen om era äfventyr med det högsta möjliga intresse; jag har gladt mig åt era upptäckter, beundrat er energi och ert okufliga mod. Men jag har funnit ett visst öfverdåd i er djerfhet, som förvånat mig. Vid läsningen af era böcker har det förekommit mig, som om ni hade ert lif i era händer och vore ifrig att kasta det ifrån er. Upptäcktsresanden smålog, men detta småleende tillkännagaf ingenting för lady Diana. — Mitt lif ä ej särdeles värderikt för mig, anmärkte han lugnt, och jag tror att jag gjort den bästa möjliga nytta deraf genom attysöka befordra mensklighetens stora broderskap. — Men huru kunna era resor i Tartariet bidraga till ett sådant mål? frågade lady Diana. (Forts.)