Göteborgsposten – 22 december 1873, sida 1

lga diskussionen får man ofta höra anspelvinar på dess läror, som förklaras nu mera vira belt och hållet föråldrade. Det var en tid, säges det, då nationalrixedomen ansågs uteslutande bestå i ädla metaller, då det var regeripgarnas högsta sträfvan att genom införeeltullar och andra protektionistiska medel hindra, att -pennipgarne drogos ur landet-. Men man beginge en stor orättvisa, om man trodde, att någon statsekonomisk författare verkligen bygt sin lära på en sådan sats, som att förmögenheten ensamt utgöres af penningar. Merkantilismen är endast ett uttryck för de euroeiska regeringarnas allmänna ekonomiska poitik under ett visst skede af den nyare tidens historia. Staternas förhållanden till hvarandra bestämdes då bufvudsakligen at det gemensamma begäret efter maktutvidgning. Dertill behöfdes soldater, desse måste hafva sin sold i reda mynt, derför måste den kungliga skattkammaren ständigt vara fyld, hvilket åter betingades af möjligheten att utpressa stora summor af de skattskyldige. Alltså var det en sinansministers högsta åliggande, att ädla metaller i mängd funnos att tillgå inom landet, emedan kreditväsendet ännu var temligen outveckladt och förbindelser med de främmande kapitalisterna osäkra. Genom dessa slutledningar leddes man sedermera till ytterligare följder, som onekligen till en viss grad motsvarade det åeyftade ändamålet, så länge ingen stat ännu hade slagit in på en annan väg. Deraf kom styrelsens ofta hämmande och tryokande kontroll öfver handeln och industrien. Till en vise grad hade åtminstone den senare skäl att vara tacksam för det skydd hon i sin barndom åtnjöt från statens sida. Men det bör fasthållas, att den offentliga lagstiftningen företrädesvis afsåg ett mål, som var af ront politisk natur och låg utom de ekonomiska synpunkterna. Först i andra rummet gjordes då och då något afseende på dem. Men ju mer det fredliga förvärfvet vann i styrka och anseende, dess mer började dess målamän känna sig hindrade i sin verksamhet af de band, som utifrån pålades dem. De trodde sig om att kunna stå på egna fötter och ville icke erkänna behofvet af ett förmynderskap, som oaktadt alla åberopade förevändningar syntes dem ytterst grundadt på sjelfviska syften. Sålunda försiggick en omhvältning i det allmänna tänkesättet, som klart och tydligt uttalades af Adam Smith, skaparen af nationalekonomion såsom vetenskap. För honom gäller friheten i handel och vandel såsom det högsta, det enda nödvändiga, för att näringarne skola komma till trefnad. Tidens eträfvan var alt emot de intrasslade historiskt gifna förhållandena, för hvilka man saknade en förnustig måttetock, uppställa de allmängiltiga teoriernas kraf. Filososlen, den af tid och rum oberoende spekulationen, skulle bestämma, huru staten och dess lagar borde vara beskaffade. Liksom Rousseau grundade sin åsigt om den bästa törfattningen på en logisk utveckling af hvad bypotesen om naturtillståndet innebar, lika så gick Adam Smith tillbaka till de allmänna grundsatserna om värdet, om varubytet o. 8. v. och uppbygde med eträng följdriktighet på dem sin lära om de ekonomiska förhållandena. Ingen skall kunna neka hans stora förtjenster eå väl om vetenskapen som om det materiella framåtskridandet. Han har ej som Rousseau nedsjunkit till em profet endast för en fanatisk och fantastisk sekt, sedan tiden gått om de lösliga drömmerierna. ÄÅnnu i dag gäller han i de flesta fall för en anktoritet, från hvilken man ogerna bekänner sig afvika. Orsaken till hans stora inflytande ligger förnämligast i hans sunda praktiska blick, i hans omfattande affärsinsigt, som förklaras deraf, att han tillhörde ett folk och en tid af hög ekonomisk utveckling. Men har han då verkligen fannit den vishetens sten, som skall läka alla samhällssjukdomar, när och hvar helst de utbryta? Så tyckes länge hafva varit den allmänna tanken. Hans efterföljare hafva visserligen då ooh då rättat en eller annan punkt i systemet, uppställt nya definitioner, valt nya namn för de ekonomiska begreppen, närmare tillämpat och bostyrkt toorierna genom statistiska undersökningar o. 8. v. Men i det stora hela är det hans ande, som gevomgär alla dessa vidlyftiga arbeten af Ricardo, Say, Mac. Culloch och hvad de allt heta, till och med den djupaste af dem alla, John Stuart Mill. Hela nationalekonomien låter härleda sig ur abstrakta logiska grundeatser, hon skall besvara sina spöremål helt och hållet oheroende af andra vetenskaper, hon är läran om de rent ekonomiska förhållanden, som utveckla sig enligt lagar, lika fasta som naturens, i hvilka menniskan ej förmår iogripa. Derför har staten intet annat att göra, än att låta sakerna ha sin gång Laisses aller, laisses patser, lo monde va de li mims. På sin höjd må omständigheterna någo! fördröja tillämpningen af frihandolna läror, som egentligen anses gälla för alla tider. Men motsägelser hafva dock ej fattats Ach da hölsg nun ännn kraftigare än förr. Vi