Göteborgsposten – 19 december 1873, sida 1

— Ni ser uttröttad ut, Tempest, sade sir Harry Fortoscue, då han lemnade sällskopsrummen arm i arm med den store resanden på väg till baronetens klubb, dit Tempest hade blifvit öfvertalad att medfölja på en stund. Vänta blott till dess damerna börja ansätte er, då skall ni bli underkastad en examen, som är ännu mer påkostande. Har ni deltagit mycket i engelskt sällskapslif, min bäste vän? — Icke alls på senare åren, svarade Tempest. Jag tycker ej om sällskap, sir Harry. De femton år som jag till största delen tillbragt i Tartariet ha ej gjort mig lämplig för damesällskap. Jag tycker ej om sqvaller och småprat och anmärkningar om väder och vind. I alla fall skulle jag ej ha någonting emot att, då jag återvänder till Tartariet, ha fått sett en skymt af det engelska sällskapslifvet, sådant det var på den tid, då jag brukade deltaga deri. -— Ni skall få mer än en skymt deraf, Tempest — det lofvar jag er. Mr Lowell skall ha er med på sina stora middagar, och sir John Graeme och mr Lubbuck och mr Townsend skola följa hans exempel. Lady Fortescue kommer med all säkerhet att göra en tillställning för er, mrs Harrison Briggs samt lady Elmer likaledes och så kommer det att fortgå, till dess vår store upptäcktsresande blir lockad in i det för honom obekanta äktenskapslandet. Har jag rätt, eller har jag icke rätt i att tro er vara ogift? — Fullkomligt rätt, svarade Tempest lugnt. Jag bryr mig ej om qvinnor, sir Harry. Jeg är qvinnohatare, tror jag. Men nog om den saken. Jag betviflar förmågan hos hvem som helst att hålla mig qvar i England mer än en månad. FS Sir Harry smålog, men såg något brydd ut, då han framställde följande fråga: — Men har ni ioga vänner i England, mr Tempest — inga slags band, som skulle kunna qvarbålla er här? — Mina vänner äro ej många, sir Harry, svarade upptäcktsrosanden i sorgsen ton. Kan ni säga mig något