Göteborgsposten – 19 december 1873, sida 1

i våras så förtjusande fröken Magda von Dolcke, sedan hon lagerkrönt återkommit från Finland, presenterat sig visst icke som en liten skattutan nästan som en liten furie, men icke på scenen, utan i Aftonbladet, der hon skrifver på mycket god svenska — eller just det språk, som hon icke lärt sig så tala, att bon får uppträda på k. teatern. Hon bade dock bort inse sin oförmåga att lära sig vårt talspråk; men hon var af en alldeles motsatt mening och blef så applåderad i Finland, äfven då hon der på scenen talade svenska, att hon blef riktigt ond, när hennes talfärdighet här betviflades, och så drog hon i härnad mot intendenten Hedberg, som naturligtvis inte högre önskat, äa att hon skulle kunna uppträda på scenen. Tyvärr slutar det visst så, att fröken Dolcke icke kommer att visa sig på k. teatern i vinter, men möjligen blir engagerad som gäst vid någon af sekund-teatrarne, ty det vore förfärligt för alla hennes förra beundrare, om de alls icke skulle få se henne. Finge de råda, så skulle hon snart uppträda på dramatiska teatern, bjudande publiken på det skandinaviska språket. Men apropos teatrarne, så gjorde, jag under en jernvägstur häromdagen bekantskap med en utmärkt dramatisk konstkännare. Han har vistats fjorton dagar i hufvudstaden endast för att studera den dramatiska konsten här, och det var mig en huggare att yttra sig med säkerhet. Samtlige styresmännen för härvarande teatrar förklarade ban vara idioter, teatrarne under all kritik, i akustiskt afseende usla, och i gittligt afseende afskyvärda (mannen var också för egen del ganeka fyllig.) Hos de äldre sujetterna var gudagnistan länge sedan förtärd, och hos de yngre hade gudagnistan icke blifvit antänd, hvilket var styresmännens fel. Alla sujetterna hade fallit in i ett manör, som han ej kunde gilla, och för öfrigt voro de så sjukliga, att en ny total uppsättning måste oförtöfvadt anskaffas — hvarifrån angaf han dock ej. Teatrarnes ropertoirer aflifvade han äfven skoningslöst, men idiotismen hos styresmännen var så utbildad, att när någon utmärkt pjes erbjöds dem, så ratade de den endast af oförmåga att bedöma den. Han hade derpå den kestämdaste erfarenhet för egen del att åberopa. Jag tög mig friheten till slut fråga, huruvida hans stränga och, jag medgaf det, troligen befogade domslut, grundade sig på dramatiska studier gjorda i andra länder? I andra länder, upprepade han nästan sårad. -Tror berren — frågade han — att man behöfver studera den dramatiska konsten i andra länder, då man är utrustad med kritisk skarpsynthet? Jag har aldrig varit utrikes och ernar aldrig resa utrikes, ty jag vill ej af något utländskt låta påverka mig. Hos mig är det ideala fullkomligt nationelt, och jag påstår bestämdt, att mitt omdöme rörande den dramatiska konstens utöfvande i hufvudstaden är det rätta, derföre att min blick är oförvillad. För öfrigt får jag säga, att — men då stannade tyvärr tåget, der jag skulle gå af, och så gick jag förlustig konstkännarens vidare föredrag. De två andra passagerarne i kupön hade somnat, eller voro kanske afsvimmade. Göran.