Göteborgsposten – 19 december 1873, sida 1

Fredagen den ordnande, har arbetat med så stor ifver och ihärdighet, att ifrågavarande förslag redan är färdigt och lärer, om inga oförutsedda hinder tillstöta, kunna till stadstullmäktiges afgörande företagas vid ett extra sammanträde redan i år. De, hvilka af nämde förelag tagit kännedom, anse det vara särdeles väl uppgjordt och fullkomligt ändamålsenligt. Jag befarar likväl, att många, som anse vattenledningen ega en så utomordentlig eldsläckningeförmåga, nu skola beskärma sig deröfver, att de nya brandväsensanordningarne blifva allt för dyra: den årliga utgiftsstaten lärer nemligen uppgå till omkring 170,000 rdr, och dertill kommer vaturligtvis ett ganska betydligt anslag, men för en gång, till anskaffande af nya brandredskap och lifräddningsatiralj. Sinnesstämningen är dock sådan för närvarande, att stadsfullmäktige nog bevilja hvad som blifvit föreslaget. Lyckas det pu att ätven här åstadkomma en väl ordnad och äfven väl öfvad brandkår, med eget befäl, och gör sig derjemte den regeln gällande, att detta befäl i verkligheten får leda eldsläckningsarbetena, utan det välmenta nitets påträngande inblandning, så kan man motse, att när en eldsvåda inträffar t. ex. i öfversta våningen af ett stenhus, släckningen ledes så, att icke hela huset onödigtvis dränkos i vatten. I lördags invigdes under stora högtidligbeter den längsta — ännu åtminstone — Sammanbindningsbanan i vårt land: Motalabanan, hvilken förenar vestra stambanan, vid Hallsberg, med den östra, vid Mjölby. Naturligtvis är den bredspårig, och tillsvidare försedd med lätt ölverbyggnad. Alla, som taga kännedom om Motala-banans läge och riktning, hvartill egentligen blott erfordras att kasta en blick på kartan, skola nu erkänna, att det är en högst vigtig bana, hvilken skall blifva starkt trafikerad, lemna sina egare en ganska god inkomst, befrämja industrien och jordbruket i de trakter den genomlöper, och äfven bereda statsbanorna en betydlig inkomst. Allt det der inser man nu, och alla ha insett det för länge sedan — det är klart —; men om någon föreslagit, att äfven denna bana — just emedan den är en sammanbindningsbana — skulle utförts för statens räkning, buru många skulle väl då ha förenat sig med dende Ånågon? Ganska säkert ingen, eller nästan ingen. Emellertid har den nu utförts af ett bolag och utan statens biträde. Det var ej lätt att bringa ihop detta bolag; det var svårt att hålla detta bolag tillsammans, sedan det blifvit bildadt, och en kommun — just den som får mesta nyttan af banan — ångrade sin teckning och bråkade så, att en enskild man öfvertog kommunens aktier för att göra slät på bråket. För Motala mekaniska verkstad blir denna bana af oberäknelig nytta och derföre tecknade också verkstadsbolaget aktier för 550,000 rdr. Nu eger verkstaden daglig beröring året om — förr endast den tid af året, då Göta kanal var öppen — med sina filialafdelningar i Göteborg och Norrköping, och kan således nu skyndsammare än förr effektuera beställningar. Bolaget har derföre beelutat att högst betydligt utvidga sin vorksamhet, ty den tages allt mera i anspråk, sedan de talrika kunderna röpa ett böfligt och godt bemötande, hvilket förr långt ifrån var förhällandet. Det skall väl ioke heller dröja länge, förrän Bergslagens rika malmoch tackjernstillgångar på Motala-banan forslas söderut, för att någonstädes — hvar kan ingen ännu angifva så bestämdt — förädlas med de skånska btenkolen, när de ej längre äro en raritet, utan blifva en verklig handelsvara, och spanmålen från den bördiga Wadstena-Skenningetrakten skall åka uppföre till Bergslagen. Det torde icke dröja mer än några år, förrän trafiken så ökats. att bolaget förser banan med tung öfverbyggnad, och om ett eller annat årtionde torde denna bana, just derföre att den är en sammanbindningsbana, blifva inlöst af staten, förutsatt naturligtvis, att riksdagen då går mera klokt tillväga, än 1873 års riksdag gjorde i ett liknande fall. Det är ingen lätt uppgift att vara styresman för de kungliga teatrarne. Allmänheten är visst icke kinkig, när den får råda sig sjelf, utan ganska tacksam för hvad den bjudes på; men de många och ofta påkommande sjukdomsfallen bland sujetterna kunna bringa styresmannen i förtviflan — och så äro konstkännarne, de som skrifva i tidningarne om den dramatiska konsten och sådant der, i vinter vida vresigare än förr, kanske mycket derföre att vi ännu icke fått vinter, hvartill dock de kungliga teatrarnes styrelse alls icke är vållande. Men icke nog med sjukdomefallen, som ständigt åstadkomma förändringar i repertoiren, och konstkännarnes lynnessyra, utan så har den 2— — Ni ser uttrötte 2— 2 Ton måste ha för afsigt I LL. InIT MH a 2