Göteborgsposten – 18 december 1873, sida 1

f de öfro rummen. Hon hade lagt den afsides, medan von gjorde sin nattliga promenad, anseende det vara sä rast, att men, ifall hon blefve sedd, toge henne för ett spöke. Kappan var ej tillräckligt varm för att skydda henne för kölden i de fuktiga, obegagnade rum, i hvilka hon hade sitt tillhäll, och hon smög sig nu till ett af klädekåpen samt drog ut en stor låda, hvari hon lagt ner sina ochalar. Schalarno lågo der nu alldeles i samma skick, som då hon lemnat dem. Hennes klädningar hängde äfven alldeles såsom Fifine ordnat dem. Hon tog en indisk cashmereschal, som Chetwynd köpt åt henne i London, och svepte den omkring sig. Deroftor tillslöt hon skåpet, smög sig bort till dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes derute. Hon trodde fortfarande, att Gilbert Monk var hennes bäste vän på jorden, och hon älskade honom såsom en syster samt var uppfylld sf tacksamhet mot honom; men för närvarande önskade hon att undvika honom, på det att han ej skulle påyrka henaes återvändande till Mawr Castle och hon ej skulle kunna vägra honom. Hon bade lyssnat vid haus dörr, innan hon närmade sig Chetwynds, och hon visste att Monk då var försänkt i sömn. Hon passerade sin ostindiska rivals klädrum och sofkammare, och hennes hjerta klappade häftigt. Då hon hann förbi dörren till miss Monks badrum, hvilken hela aftonen stått på glänt, öppnades den tyst, och gamla Ragoes hexlika gestalt trädde ut. Bernioe uppfångade blott en skymt af det mörka hinduansigtet, som liknade ett onsigte utskuret i valnöt mer än någonting annat, en röd turban, ett par utsträckta armar och ögonens dystra glans, hvarefter hon utan alt gifva ett ljud ifrån sig flydde undan. (Forts.)